1. Admin2

    Vägledning från helvetet

    by

    Så här i juletid passar det väl bra med en liten novell. Varsågod!
    Författare är Aino Trosell.

    Ni kör väl försiktigt? Julgranen är färdigklädd och mamma håller på med skinkan. Själv provsmakar jag glöggen så att den inte ska vara ankommen på något vis, hö hö. Välkomna ska ni vara!
    Pontus stoppar ner mobilen och slår på gps:en som ska välja den kortaste vägen.
    Det är tio mil till Sollefteå.
    Musiken vaggar in dem i en skön stämning. De är trötta av de senaste dagarnas hets. Det ska bli skönt att komma fram till ett julpyntat hem med gran och julmat och att få vara tillsammans som en familj.
    Efter några mil ber hon honom stanna.
    – Nej men. Du var ju på toa alldeles nyss?
    – Nu är det så ändå.
    Han stannar i vägkanten, sitter kvar i bilen. Hon tar ficklampan ur handskfacket och beger sig ut i mörkret.
    Strålkastarljuset står vasst mot natten.
    Vilken tur. Ett trampat spår.
    Spåret slutar efter några steg. Nu kan hon sätta sig utan att bli sedd om det skulle komma en bil. Hon släcker ficklampan, stoppar den på sig, drar ner byxorna och gör allting klart, torkar sig med snö som hon har kramat ihop, det känns kallt och fräscht.
    Nu har ögonen vant sig vid mörkret.
    Det är mysigt att stå en bit ifrån den upplysta bilen, ute i mörkret. Hon släpper taget om vad det nu är som hon stöder sig på. Snön har fallit av.
    Nu ser hon det, korset.
    Överallt översnöade kors och enstaka gravstenar – hon befinner sig på en kyrkogård?!
    Hon har kissat på någons grav!
    Nu får hon skärpa sig. Hon är inget barn och hon kan ju inte hjälpa detta.
    – Oj då. Har du sett ett spöke? Pontus skrattar när han möter hennes blick.
    – Det här är en kyrkogård.
    – Vad säger du? Jag ser ingen kyrka? Du måste inbilla dig.
    Han har redan lagt in en växel och kört ut på vägen. Han vill inte se efter själv fast hon ber honom.
    – En ödekyrkogård i så fall.
    Hon svarar inte. Hon känner sig dum. Det var bara så kusligt.
    Musiken gör sitt för att återställa stämningen Hon sneglar på Pontus. Vad vet de om livet? Om framtiden? Deras resa känns som en äggskalstunn seglats över mörka vatten. Hon har pissat på någons grav! Ska hon nu få betala tillbaka? Hon vågar inte säga något, Pontus skulle retas, säga att hon var vidskeplig.
    Natten sveper mot dem. De är ensamma på vägen, inga möten, inga hus, bara skog och höga snövallar. Det är minus sexton utanför deras varma plåtbubbla. Om några timmar vankas skratt och varm glögg. Hon är en toka.
    Tid går.

    Plötsligt, utan förvarning, en älg! Pontus väjer, älgen tvärvänder, bilen morrar, däcken skriker, bilen skär ner vid sidan, plogen har gått för långt ut, nu gräver däcken sig ner!
    Det blir stopp. Bilen lutar, hon skriker han svär! Nu fan sitter de fast! Han gasar, bakhjulet gräver djupare, de sitter ordentligt fast, det var ett ögonblicks verk. Musiken klingar ännu oskyldigt som om ingenting har hänt.
    Han slår av radion. Hon stirrar på honom. Fan, svär han igen. Helvetes jävlars förbannade skit! Han bankar på ratten, lägger sedan in backen men ingenting händer, bilen gungar bara till.
    De står stilla, djupt nergrävda i diket och med bara halva bilen uppe på vägbanan, snön är lös. Helvete helvete helvete!
    – Det hjälper inte att svära Pontus, vad ska vi göra?
    Han får upp sin mobil.
    – Faaan!!! Han slänger den mot instrumentbrädan. Ingen mottagning. Nu sitter vi i skiten. Gps:en sedan – tydligen ingen mottagning där heller – ge mig kartan!
    Hon gräver i dörrfacket och räcker honom kartan.
    – Okej, vi borde inte vara så långt från nästa by, och där finns det säkert telefon ifall det inte är någon mottagning där heller.
    – Vem ska gå?
    – Vi går väl bägge två? Eller förresten, en av oss stannar såklart ifall det kommer en bil, då kan hjälpen ordnas fortare.
    Han ser på henne. Och ler en aning. Detta retar henne. Skulle hon inte våga?
    – Okej Pontus, jag kan stanna kvar om du skyndar dig fram till den där byn. Någon av oss kommer att få napp och jag hoppas ju att det blir jag. Någon som har en bogserlina och drar upp mig. Då kör jag ikapp dig.
    Tur i oturen är att de i alla fall har varma och ändamålsenliga kläder. Pontus kliver ur bilen, tar fram täckbyxorna och hoppar kvickt i dem, tar sedan på sig everestjacka, mössa, vantar. Han pulsar sedan bakom bilen och får efter viss svårighet fram varningstriangeln. Hon ser hans skugga i backspegeln när han småspringer bakåt ett stycke och ställer ner den.
    – Och du sitter bra?
    – Jag sitter bra.
    Hon stänger av motorn, det blir mörkt och tyst.
    Hon tänker verkligen inte visa sig rädd. Efter ett tag ser hon honom vandra iväg mellan snövallarna. Snön verkar härbärgera ett visst ljus. Eller är det stjärnljus bakom molnen, som gör att hon kan se?
    Pontus försvinner bakom en kurva. Det är väldigt tyst. Hon skulle kunna lyssna på nerladdad musik i mobilen. Men då hör hon inte eventuella bilar.
    Det här kommer att bli tråkigt. Inte skrämmande, bara långtråkigt. Hon har ålat sig i sina varmaste kläder och fryser inte. Eventuellt skulle hon kunna dåsa medan hon väntar. Hon får väl starta bilen efter ett tag men till dess bara vänta, vänta.

    Pontus förflyttar sig i rask takt. Efter en stund blir han varm och måste lossa på kragen. Vilken osannolikt ödslig väg! Ännu inte en enda bil. De körde väl rätt? Gps:en förde dem hit, den kan väl inte ha fel? Lite kusligt med den där kyrkogården som hon insisterade på att hon hade sett. Och kissat på någons grav, fan. Det är en riktigt bra historia det, när han tänker efter.
    Han stannar och lyssnar. Inte ett ljud, helt vindstilla. Det är kallt, kylan tränger sig inpå, han knäpper åter i halsen och fortsätter sin raska promenad.
    Efter ett tag tycker han sig känna – lukten av rök? Han skyndar på sina steg och ser i dunklet, efter ett par hundra meter, en postlåda?
    Och en avtagsväg! Skönt! Äntligen bebyggelse, och det är rejält plogat, det tyder på att detta inte är ett fritidshus.
    Han ser ljuset på håll, ja, ett hus! Han småspringer nu.
    Innan han har hunnit fram börjar en hund skälla. Till sist vrålar den innanför den stängda dörren. Han hoppas att ingen ska öppna och släppa ut den. Han är inte hundrädd men just i den här situationen utanför ett ensligt hus känner han sig utsatt. Han behöver hjälp!
    – Hallå! Är det någon hemma?!
    Dörren öppnas genast av en äldre man som håller den vilt skällande hunden i ett fast grepp i halsbandet.
    – Kom fram! Hur är det fatt?
    Pontus förklarar situationen, att han behöver hjälp med bärgning. Om han kunde få låna den fasta telefonen eller om det rent av finns en traktor? Han betalar givetvis vad det kostar.
    Mannen ber honom kliva på samtidigt som han får tyst på hunden.
    Pontus stampar av sig snön och kliver in i hallen.
    – Fortsätt in i köket. Nej du behöver inte ta av dig på fötterna, vad ska det vara bra för? Sätt dig! Och berätta nu en gång till så jag får höra!
    Vedspisen knastrar. Det luktar liksom gammalt. Pontus känner sig förflyttad till en annan tid.
    – Bilen står cirka två kilometer österut. Min flickvän sitter i den och väntar.
    – Väntar hon i bilen? Varför det?
    – Det är så gles trafik att vi tänkte att hon skulle hoppa ut i vägen och vifta om någon kommer. Kanske räcker det med bogserlina ifall någon har krok på bilen.
    – Är ni osams?
    – Inte alls. Men om jag kunde få låna telefonen?
    – Här finns ingen telefon.
    – Ingen telefon? Men…? Har du en bil då? Eller en traktor…?
    Mannen skakar på huvudet. Hunden sitter tätt intill hans knä och ser forskande upp på sin husse. Pontus känner plötsligt hur en underlig stämning har skapats i rummet.
    – Ingen telefon. Och ingen bil? Hur kan du då leva här?
    – Det får gå.
    – Kom igen nu. Visst har du väl en telefon? Det finns ju ingen mottagning här, hur ska du annars kunna meddela dig med omvärlden?
    – Det behöver jag inte.
    – Jamen mat och sådant då?
    – Jag har så jag klarar mig.
    – Jamen varför är det då plogat hit upp?
    – Hemtjänsten plogar utifall att. Fast jag vägrar att ha med dom att göra.
    Det liksom kryper i nacken. Det är något med mannen. Hunden iakttar fortsatt uppmärksam sin husse. Varför vill man isolera sig från omvärlden och leva helt ensam med en hund? Människan är en flockvarelse, ensamhet skapar mentala skador och död.
    – Om du inte kan hjälpa mig, vad ska jag göra då?
    – Du får gå till nästa gård sex kilometer härifrån. Där har dom telefon.
    – Och du har ingen bil?
    – Inte ens körkort ifall det angår dig.
    Nu har stämningen definitivt svängt. Pontus reser sig snabbt, samlar ihop mössa och vantar och lämnar huset utan ett ord. Han är förbannad, så in i helvete förbannad! Inte få hjälp fast man ber, fast man verkligen behöver!
    Ute vid vägen tvekar han. Sex kilometer. Det tar tid.
    Han bestämmer sig för att gå tillbaka. De får gå sträckan till nästa gård tillsammans han och Pippi ifall ingen bil kommer.

    Vägen tillbaka till bilen känns längre. Han tror att bilen ska stå bakom nästa krök men hela tiden är detta fel.
    Den kan väl inte bara ha försvunnit? Tänk om någon har kommit och dragit upp den ur diket medan han satt och gafflade med den gubben och att hon sedan har kört iväg och trott att hon skulle få syn på honom?
    Under någon sekund tycker han att han hör motorljud. Men när han stannar och lyssnar tonar ljudet bort i natten. Vad kan det där ha varit? Vargar? En helikopter? Filmscener kastar sig över honom så att han tycker sig vara mitt i ett dataspel, snart dyker en fruktad fiende upp och vad ska han göra då? Han har ju inget vapen.
    Äntligen får han syn på bilen! En glipa i molntäcket släpper fram så pass mycket stjärnljus att det blänker till i takets lack. Äntligen framme!
    Men så svart den är! Ja, liksom svart? Har hon somnat?

    Bilen är tom. Han öppnar bagageluckan fast han vet att där är fullt med julklappar och bagage. Ingen Pippi vare sig i framsätet eller i baksätet. Han känner på golvet, det är ju så mörkt, men nej. Var är hon?
    Han ropar hennes namn.
    Ropar i alla väderstreck.
    Lyssnar, lyssnar efter svar.
    Inte ens ett eko kommer tillbaka. Håller han på att bli galen?
    Verkligheten som nyss var så lätt att kontrollera svischar nu runt honom som vassa spikar, vad ska han ta sig till?
    Tillintetgjord sjunker han ner i förarsätet. Inte en sekund tillåts han fly in i fantasin, det är här och nu, bilen lutar, nerskuren i diket och hans älskade är försvunnen!
    Tänk om hon åter har blivit kissnödig, har gett sig ut i terrängen och att något har hänt henne? Men varför skulle hon göra det när här inte finns en människa?
    Plötsligt håller han en lapp i sin hand. Den har legat på instrumentbrädan hela tiden, han har lekt med den under den intensiva tankeverksamheten. Vad gör den här? Vad är det för en lapp?
    Det är en postitlapp från bunten i handskfacket! Han tänder kupébelysningen och läser den korta texten: pissar du på min grav så dansar jag på din.
    Ingenting mera. Ingen underskrift. Inte Puss. Inte Längtar efter dig. Inte Vi ses snart älskade. Ingenting. Och handstilen, är den verkligen hennes?
    Han rusar ut, far runt bilen som i en vild krigsdans, han är galen, nu har galenskapen kommit ifatt, var är hon, vem har skrivit den groteska lappen? Snön är lös, han sjunker ner, det skiter han i, han far runt bilen, vad har hänt, var är hon, vad ska han göra? Han vrålar, han skriker: Pippi!!! Pippi!!! Hallååå!!!

    Plötsligt får han fast mark under fötterna. Ute i det lösa!?
    Det är ett skoterspår?
    Det går att gå på det. Det ringlar sig över en myr rakt mot hans bil och det finns så många avtryck att han förstår att snöskotern vänt just här och farit tillbaka i sina egna spår.
    Den jäveln! Galningen med hunden! Han har henne! Hur dum får man vara? Varför berättade han att hon satt ensam i bilen!? Efter det hade gubben tvärvänt och bara velat bli av med honom.
    Han tyckte väl att han hörde motorljud men var så dum att han inte förstod att det kunde vara en snöskoter. Och att gubben naturligtvis har en. Vilken idiot han själv är!
    Utan att tänka efter börjar han springa efter skoterspåret.
    Han blir snabbt trött, rädslan har mattat ut honom och att springa i ett skoterspår är inte lika lätt som på en väg.

    Hunden skäller som förra gången men det skiter han i, han skulle kunna strypa fanskapet med sina bara händer. Skoterspåret ledde dit han trodde. Det finns skoterspår överallt i skogen, hit och dit.
    Ja även hit.
    När han slår upp dörren sitter gubben på sin vanliga plats, hunden lomar dit efter ett kort kommando. Pontus ser sig vilt om i köket – Var är Pippi?
    – Pippi? Har en fågel kommit bort?
    I fullt raseri kastar han sig över det aset men hunden kastar sig lika snabbt emellan och han måste släppa, han känner vild rädsla vid ljudet av de blodisande morrningarna och de blottade tänderna, den här hunden hugger inte i något ben, den hugger i strupen direkt, det förstår han.
    – Vart fan har du gjort av min tjej? Du har hämtat henne med skotern din jävel! Var är hon?
    – Vad pratar du om?
    – Skoterspåren. Den lilla detaljen. Och lappen, din sjuka jävla lapp – vad har jag för övrigt gjort dig egentligen? Sjuk är du och du ska få stå till svars! Var är hon?
    Gubben sitter som förut. Hunden också. Hunden vaktar nu aktivt, det rycker i dess muskler, vilken sekund som helst så snart ett kommando ges kan han flyga Pontus i strupen.
    En galning. Men Pippi är här någonstans. Hunden sitter kvar på sin plats vid sin husbonde medan han själv slänger upp dörrar till toalett, garderober och vindstrappa. Han rusar uppför den. Det finns ingen belysning, det är en kallvind, han skriker hennes namn men känner direkt att ingen finns där, ingen har varit däruppe på mycket länge.
    Ingen följer efter när han rusar ut på gården. Uthuset är låst med hänglås och kätting. Det är litet och har inga fönster. Han ser ingen snöskoter någonstans. Vedboden är öppen, därinne finns bara ved och ved är travad i osannolika mängder även utanför. Var är hon? Lever hon? Är hon våldtagen? Skadad? Ligger hon någonstans och förblöder och kan inte ropa och den där jäveln låter det bara ske?

    Vedboden har den utrustning han behöver. Andningen är svår att kontrollera men han tvingar sig att gå tillbaka in, inte springa. Omsorgsfullt drar han igen ytterdörren bakom sig utan att släppa hunden och gubben i köket med blicken.
    Hunden, han måste komma förbi den. Och nu gäller det livet. Han måste få gubben att prata. Men så länge hunden vaktar har Pontus inte en chans, fanskapet kommer att tiga och fortsätta låtsas som ingenting.
    Han kliver in i köket med händerna bakom ryggen.
    – Var är hon?
    – Har du inte tagit dina tabletter eller?
    Raseriet gör honom stark och kapabel. Med ett svischande ljud flyger yxan genom luften innan gubben hinner säga något alls och hunden hinner inte säga något den heller innan den faller ihop med skallen kluven likt ett vrenskande vedträ.
    Vad hade han för val? När gubben vägrade prata? Och hans älskade befinner sig i dödsfara!
    – Ut med språket nu! Det var bara en hund. Men Pippi är en människa och ingen ägodel som du kan använda dig av hur som helst, var är hon? Svara NU!!!
    – Du är riktigt sjuk.
    Han fattar tag i gubbens krage och lyfter upp honom i stående. Det är precis som på film, gubben spelar skräckslagen och nu tar han själv tag i skaftet på yxan som ännu sitter fast i den dödade hunden. Han lyfter upp dess blodiga egg och visar den för gubbaset.
    – Så här går det om man försöker hindra mig förstår du. Så gör nu snällt det jag ber dig om, det är ingenting märkvärdigt. Vad du än har gjort med henne så låter jag rättvisan ha sin gång bara du visar mig var du gömmer henne. Är det inte här? Har du kört henne till något annat ställe? Säg bara sanningen så ska ingenting hända dig, jag lovar!
    – Jag vet fan inte vad du pratar om. Du har mördat Lajka.

    Svarta hack i filmen, cd-skivan går i spinn. Scenen mörkläggs, något händer, hemsk ljudbild men i övrigt är det svart. Han hatar så som aldrig, han är galen, han är stark han är galen…
    Förvånad tittar han ner.
    Nedanför hans fötter.
    Det ligger ett bylte vid hans fötter. Byltet blöder.
    En allvarlig olycka? Gubben har slagit sig?
    Ingen puls. Men mycket blod. Han hoppar bakåt för att inte få på skorna. Han ser blodstänk på sina nya everestjacka. Var är Pippi? Var är verkligheten? Det här spelet måste vara färdigt snart? Nu vill han att allt ska bli som vanligt.

    Vägen ligger öde som förut. Molnen har tunnat ut och stjärnorna ger ett bra ledljus. Han vandrar i den riktning där det ska finnas ett hus.
    Plötsligt hör han motorljud. Han inbillar sig inte, det kommer en bil.
    Men det är ingen bil. Istället dyker strålkastare upp i själva skogen, en snöskoter! Den kör ut på vägen, kommer rakt emot honom. Han viftar med armarna, jag behöver hjälp! Rädda mig! Han vacklar fram emot snöskotern som har stannat och går på tomgång.
    Fram i strålkastarljuset kommer två figurer i tjocka kläder och skoterhjälmar.
    – Äntligen! Där är du ju! Som vi har letat! Vart tog du vägen? Älskade, jag har varit så orolig.
    Hon omfamnar honom. Den hårda hjälmen trycks mot hans kind. Han känner igen hennes röst.
    – Bärgare är på väg, den är här när som helst. Den här snälla människan hjälpte mig.
    Skoterföraren träder fram. Hon tänder en ficklampa och plirar emot honom genom skyddsglasögonens plastglas.
    – Jag var ute och tog julgran. Jag visste precis var den var, jag hade sett ut den redan i höstas och märkt ut den med orienteringsband. På hemvägen såg jag eran bil. Jag anade att något hade hänt. Mycket riktigt, när jag kom fram satt fröken här och frös. Här finns i princip ingen trafik. Hon fick ta granen i famnen och mig om magen och så for vi. Och nu är vi på väg tillbaka för att möta bärgaren. Eran GPS kan ni slänga åt helvete, det är då ett som är säkert. Närmsta vägen – ha. Även den smalaste. Och ödsligaste, snarare en timmerväg, här finns i princip ingen annan trafik.
    – Du är väl inte arg Pontus? Vi har helt enkelt farit om varandra. Nej men skärp dig! Hur kan du bli upprörd för så lite!
    – Lappen Pippi!
    – Vad pratar du om?
    – Lappen för helvete! I bilen! Pissar du på min grav ska jag dansa på din.
    – Men snälla. Känner du inte igen den? Hiphoplåten? Jag satt och försökte komma ihåg den.
    Nämen hör! Nu kommer bärgningsbilen! Äntligen kan vi fortsätta.
    Tack snälla Carina, vilken tur att du kom!
    Pontus! Vad gör du?! Stopp! Stanna! Vart ska du ta vägen?!

    Aino Trosell

Deckarakademin

Välkommen till Deckarakademins hemsida. Vi är en obunden organisation som sedan 1971 verkar för kriminalgenrens bästa bl a genom att ge ut antologier med såväl fakta som fiktion och genom att uppmärksamma kriminallitterära förtjänster genom att dela ut ett antal priser.

Kontakta oss

För frågor kring hemsidan: bibbi.wopenka@gmail.com. För frågor kring våra priser m.m. maila bibbi.wopenka@gmail.com
Hoppa till verktygsfältet