För ett tag sedan fick Svenska Deckarakademin ett mail där en person efterlyste en deckare hen läst och tyckt väldigt mycket om men nu inte kunde komma ihåg vare sig titeln på eller vem som skrivit den.
Jag ska inte citera mailskrivarens beskrivning av handlingen här eftersom det avslöjar mördaren för de av er som händelsevis inte läst denna suveräna bok. Jag kände nämligen igen den direkt – Elizabeth Georges För hennes eget bästa (For the sake of Elena) från 1993.
Normalt tillhör jag inte kalenderbitarna eller de där minnesgenierna som direkt kommer på titlar och författare med hjälp av några få ledtrådar men denna gång handlade det om en deckare som jag själv läst säkert 4-5 gånger och som jag tycker väldigt mycket om.

Som deckarkritiker och som medlem i en av Svenska Deckarakademins A-läsgrupper och som allmänt deckarälskande läsare så läser jag så klart massor av böcker i genren och då och då dyker de där riktiga guldkornen upp, de där böckerna som är så bra att jag bara måste läsa om dem efter ett år eller två och måste rekommendera dem till alla jag känner. Och gärna tar upp dem i artiklar och blogginlägg om och om igen.
Dessa guldkorn kan vara av de mest skiftande slag – klassiska pusseldeckare, nagelbitarspännande thrillers, blodiga seriemördarhistorier eller psykologiska spänningsromaner – det gemensamma för dem är i stället att de sticker ut lite i genren, att de har något alldeles eget, att de får mig att fundera och se saker och ting på ett annorlunda sätt, att de lyckas säga något angeläget om världen vi lever i eller att de helt enkelt är så oerhört bra skrivna att de bara suger in mig i läsningen och ger den där känslan av att jag absolut inte vill att det ska ta slut.

Varför just Elizabeth Georges För hennes eget bästa blivit en av dessa finns det flera orsaker till. Dels är det en väldigt välskriven, spännande deckare med en välkomponerad och absolut inte självklar intrig (gäller för övrigt flera av Elizabeth Georges tidiga böcker) och den utspelas i en miljö som jag är väldigt svag för – engelsk universitetsmiljö. Och så är det mordoffret själv, Elena Weaver, som trots att hon dör redan på sidan 19 boken igenom lyfts fram i ett väldigt levande och nyanserat porträtt där hon tillåts ha både goda och dåliga sidor och där det faktum att hon är en döv på ett universitet med övervägande hörande studenter skildras väldigt insiktsfullt och tankeväckande.
Just nu är det faktiskt ett par år sedan jag läste om För hennes eget bästa senast men efter mailefterlysningen åkte mitt slitna, vällästa exemplar på engelska, ut ur bokhyllan igen och efter ytterligare en omläsning kunde jag lättad konstatera att den fortfarande platsar bland mina favoriter. Skönt!

Andra av sådan där guldkornsfavoriter är till exempel Dorothy Sawyers Kamratfesten, Agatha Christies Mordet på Orientexpressen, Kerstin Ekmans Dödsklockan och Händelser vid vatten, Sjöwall & Wahlöös Roseanna och Mannen på balkongen, John le Carrés Den lilla trumslagarflickan, Henning Mankells Steget efter, Val McDermids Sjöjungfrun sjöng sin sång, Patricia Cornwells Den osynlige, P.D. James Böjelser och begär, Anne Holts Demonens död, Arne Dahls En midsommarnattsdröm, Denise Minas Död i Garnethill och Liza Marklunds Sprängaren. Det finns också ett gäng ganska nya böcker som är på god väg att platsa här som till exempel Stieg Larssons Flickan som lekte med elden, Tana French Okänt offer, Belinda Bauers Mörk jord och Sharon Boltons Livrädd. För att bara nämna några.

För er som fortfarande har någon av ovanstående böcker olästa är sommarläsningen härmed räddad. Och glöm inte att fundera över era egna guldkorn och läs om några av dem. Vissa böcker blir bara bättre och bättre med åren.
Glad deckarsommar!
Gunilla Wedding