Platsen där en bok utspelar sig är central i all litteratur. Kanske är den ändå ännu mer central i just kriminalromaner än i annan fiktion. När det blir som allra starkast kan själva platsen bli som ytterligare en karaktär i berättelsen. När landskapet med sin speciella särart tillåts spela en viktig roll kan också berättelsen använda sig av de möjligheter och de svårigheter som det innebär. Ju mer avlägset och krångligt, desto bättre för en kriminalförfattare. Här följer några kända exempel:

Sverige som är ett långt land har många olika landskap av olika karaktär som är tacksam att använda sig av. I norr finns till exempel Åsa Larssons deckare där avstånd och köld blir en naturlig del av berättelsen. Svårigheterna kan stegras genom platsens betingelser som oväder eller snö.

Stina Jacksons brakgenombrott med Silvervägen från 2018 skildrar riksväg 95, i norra Västerbotten. Den förtvivlade pappan kör vägen igen och igen i jakt på sin försvunna dotter. Också här bidrar avstånd och glesbygd till känslan av vanmakt i boken. Stina Jackson är bosatt i Colorado i USA och kanske spelar avståndet till det hon skildrar också roll, på samma sätt som Henning Mankell såg Ystad som tydligast när han bodde i Maputo i Mocambique.

Andra starkt närvarande platser i svenska kriminalromaner är förstås Gotland där bland andra Anna Jansson, Marie Ljungstedt och Marianne Cedervall tar folk av daga. Där finns både det idylliska Visby och det mer dramatiska Fårö. När turisterna lämnar ön efter sommaren blir väder och natur kargare och mer krävande. Det är något som är ytterst användbart för deckarförfattare. Under lågsäsong är ön glesbygd och här finns också en stark social kontroll på gott och ont. För läsare som är sommargotlänningar eller för dem som kanske längtar efter att besöka ön, ger läsningen näring till platsen och kommande sommardrömmar.

På samma sätt påminner Viveca Stens böcker om Sandhamn läsaren om en evig sommar i skärgården. Detaljerade skildringar av sjöfåglar, regattor, stränder och mat ger läsaren en närvarokänsla i det yttersta havsbandet. Också här kan oväder och dimmor spela in i berättelsen på ett naturligt sätt.

Ninni Schulmans serie från värmländska Hagfors genomsyras av skogens närvaro, de vida viddernas lockelse. Men här finns också teman som är igenkännbara på många mindre orter ute i landet: folk som flyttar, jobb som försvinner, bostäder som det tar lång tid att sälja. Många läsare kan identifiera sig med den livssituationen men också till närheten till naturen.

Går man till utländska kriminalförfattare är avlägsna, udda och ensliga platser ofta förekommande för att ladda berättelsen med en naturlig spänning. Ann Cleeves Shetlandserie är förstås ett sådant exempel. I Deon Meyers böcker är Sydafrikas natur och social utsatthet i städerna ständigt närvarande.
Mads Peter Nordbos böcker som utspelar sig på Grönland, Flickan utan hud och Mannen från Thule, använder sig också av de mycket speciella livsbetingelser, både fysiskt men också historiskt, som finns på ön med den minst sagt krävande naturen.

Jane Harpers böcker utspelar sig i Australien, där den första boken, Hetta (The Dry), använder eld och skogsbrand i ett av torka plågat landskap, på ett sätt som driver slutet på berättelsen framåt.

Skildringar av växter, väderlek, djur och mat bidrar alla till en ökad känsla av lokal närvaro.

Deckardrottningen Agatha Christie tog ibland med läsarna till exotiska platser, som i Mordet på Orientexpressen och Döden på Nilen. Där kan läsaren få uppleva en exotisk orient utan att resa sig ur läsfåtöljen. Men hon använder också miljön som en besvärande faktor i till exempel Och så var de bara en. En avlägsen ö, en annalkande storm och hjälp som därför dröjer.

I kriminalromanen tillåts läsaren resa på ett klimatsmart sätt. Avstånd är inga problem. Nya världar öppnar sig, både inom karaktärerna i boken, men också runt omkring dem. Men för att det ska bli riktigt bra krävs att författaren själv har en verklig anknytning till platsen, som i många av exemplen ovan. Jane Harper är visserligen född i Storbritannien men sedan länge bosatt i Australien och Mads Peter Nordbo har flyttat från Danmark till Nuuk på Grönland.

Olika städer är förstås också en plats som ofta skildras i kriminalromaner. Sjöwall Wahlöö, Stieg Trenter och Stieg Larsson i Stockholm, Åke Edwardson i Göteborg. Deckare i London finns det hur många som helst och i Edinburgh skildras staden av bland andra Ian Rankin.

Ovanligare är då att gå åt andra hållet, som Håkan Nesser i sin framgångsrika serie om van Veeteren. Det är en fiktiv stad, Maardam, som är skådeplatsen. En annan författare som också arbetat så är Peter Robinson vars polis Alan Banks arbetar i den fiktiva staden Eastvale. Den är dock placerad i verklighetens Yorkshire.

Fungerar det fiktiva bra, som i de serierna, blir platsen allmängiltig, men att det är så pass ovanligt förekommande säger nog ändå något om att en specifik, verklig plats spelar roll och kan ladda en kriminalberättelse med igenkänning på ett helt annat sätt än en påhittad plats.

Christina Wahldén