Svensk kriminallitteratur i dag har, som alla litterära genrer, kvalitativa toppar och bottennapp. Med tanke på det väldiga utbudet – cirka 250 titlar årligen, om man inkluderar egen- och pod-utgivningar – är det givetvis inte så konstigt.
Ändå är blågula deckare numera ofta deprimerande läsning. Många, om än visst inte alla, svenska kriminalromaner är en räcka av lidande och elände. De handlar om serie- eller massmord, sadistiska pedofiler, sexuella övergrepp mot kvinnor, totalt empatibefriade gärningsmän och -kvinnor, tortyrliknande avrättningar och hänsynslösa gängbildningar. Välfärdssamhället är på väg att nedmonteras, politikerna är giriga och opålitliga, myndigheterna kvinnodiskriminerande och/eller underfinansierade och massmedierna allt för kändis- och sensationsfixerade för att på allvar ta sig an samhällsproblemen.
Mycket av detta speglar reella förhållanden i dagens samhälle, och givetvis är det både vettigt och viktigt att kriminalförfattare har rötter i verkligheten. Dessutom är det inslag som även förekommer i kriminallitteratur från andra länder; men de dominerar stort i just svenska deckare. Eller, för att vara med exakt: nordiska deckare. För i bakgrunden finns givetvis det faktum att s.k. ”Nordic noir” eller ”Scandinavian noir” blivit extremt framgångsrikt internationellt.
Därför är det givet att svenska förlag gärna vill publicera böcker i just ”Nordic noir”-genren (som f.ö. inte är exakt den samma som ”American noir” eller ”French noir”). Alltså: vill en ny författare få ett manus antaget så skall det helst innehålla viss samhällskritik, en myckenhet av grovt våld, övergrepp mot barn och kvinnor, kvinnodiskriminering, huvudpersoner med relationsproblem samt i slutet en tempoladdad action-scen som mynnar ut i en mer eller mindre melodramatisk epilog.
Överdriver jag? Möjligen – men läs själv ett antal av de svenska kriminalromaner som kommit ut under de senaste åren, och ni kommer att hitta om inte alla så i alla fall de flesta av de här inslagen i var och varannan bok.

Tröttnar då inte en del läsare på våldet? Jodå, och det främsta exemplet torde vara de senaste årens framgångar för de s.k. ”trivseldeckarna”. Redan runt det senaste sekelskiftet började s.k. ”cozy crimes” dyka upp i främst engelskspråkig kriminallitteratur. Det kom både romaner och antologier med lättsamma, oblodiga noveller, de flesta av ”rysare-” och pusseldeckarkaraktär som innehåller underhållande skildringar med en hel del humor, utan att vara varken parodiska eller direkt farsartade. I Sverige började de bli populära något senare, men i dag har t.ex. Christina Olséni & Micke Hansen nått många läsare (om än inte internationellt) med sina historier om egensinniga åldringar som löser mordgåtor med få lik och föga blod.
Nackdelen är att den här typen av historier främst satsar på att vara endast underhållande och lättlästa. Intrigerna är enkla, skissartade och föga logiska, polisarbetet orealistiskt skildrat, karaktärsteckningen ytlig och språket inte sällan något jollrande. Det må så vara att de är OK för att slå ihjäl ett par timmar med, men minnesvärda kriminalhistorier är de generellt sett inte. Istället handlar det om en ytterlighet mot en annan: lättsam och snabbglömd litterär revyunderhållning mot tung och dyster ”noir”.

I en intervju sade en gång en svensk kriminalförfattare att ”det är inte lätt att vara roande eller underhållande när man skriver om övergrepp mot barn och kvinnor”. Det är givetvis korrekt: det är inte lätt. Men är det omöjligt? De allra flesta deckare handlar, oavsett subgenre, om mord. Det är ett allvarligt brott, och inget att skratta åt. Men man kan lätta upp även en allvarlig historia på flera olika sätt. T.ex. genom en eller ett par udda och excentriska bipersoner. Eller att skildra misstag som begås i en utredning och som får oväntade konsekvenser. Eller att inkludera pompösa chefer eller kolleger till huvudpersonerna på ett roande sarkastiskt sätt. Eller att… exemplen kan mångfaldigas.
Faktiskt har böcker av t.ex. så ”allvarliga” författare som Maj Sjöwall & Per Wahlöö många inslag som läsaren kan le åt. Kristiansson & Kvant, alla deras misstag och deras konfrontationer med Gunvald Larsson. Samt den sistnämnde, vars obändiga energi, snabba beslut och oövertänkta repliker fortsätter honom i minst sagt besvärande situationer. Och den självsäkre skrivbordschefen Malms häpna ”Han sköt ner helikoptern” i ”Den vedervärdiga mannen från Säffle” (filmad som ”Mannen på taket) har fastnat i många läsares minne.
Det finns en rad andra exempel, men i dagens svenska kriminallitteratur är de beklagligt få… alldeles för få. Ändå kan lättsamma ljusglimtar i mörka skildringar av våld innebära något positivt också för upplagorna, vilket förlagen borde fundera på: hade Gösta Unefäldts visserligen lättsamt välskrivna men ändå konventionella polisromaner nått samma popularitet (även som TV-serie) om han inte haft konstapel Larsson? Jag betvivlar det starkt.

Det handlar dock inte enbart om enstaka personer och händelser i böckerna. Väldigt mycket hänger på författarens förmåga att behandla språket. Då talar jag inte om grammatik och ordförståelse, utan om att använda språket för att ge djup åt personporträtten, att skärpa händelsescenerna, och fånga stämningar och miljöer. Ett träffande och väl använt bildspråk kan vara mycket underhållande och lyfta en annars medioker historia en bra bit uppåt – och det gäller givetvis inte enbart kriminallitteratur.
Vi behöver fler ljuspunkter, presenterade av duktiga författare som vågar gå sin egen väg. Utan synpunkter från förlagens ekonomiavdelningar.

Johan Wopenka