I svenska deckare möter vi utmattade kommissarier, ändlösa nattpass och till synes mirakulösa genombrott i svåra utredningar. Men hur väl speglar den bilden den polisvardag som faktiskt pågår utanför boksidorna? Arbetspass, byråkrati, jargong, relationer och små vardagsvanor som kaffe eller en konjak efter jobbet bygger ofta stämningen i litteraturen men hur ser det ut på riktigt? I den här artikeln jämför vi fiktionens skildringar med hur jobbet är organiserat i verkligheten.
Arbetspass, jour och skrivbordstimmar i verkligheten
I många deckare verkar polisen ha obegränsat med tid för sitt favoritfall, men på en verklig polisstation styrs tempot av scheman, turordningar och en ständig ström av inkommande ärenden. Ett och samma pass kan innehålla körning på larm, patrullering, anmälningar i receptionen och flera olika kontakter med åklagare och socialjour. Därefter brukar det mer stillsamma arbetet vid skrivbordet börja med att skriva färdigt underlagen, komplettera uppgifter och att registrera allt i de digitala systemen.
När tempot växlar på det här sättet blir små rutiner en viktig trygghet, som att alltid sätta sig vid samma dator eller ta en snabb sväng förbi fikarummet innan man fortsätter med nästa bunt ärenden. För många är även nikotinprodukter som Velo snus en del av den rytmen, eftersom det kan användas diskret under långa pass.
Författare som vill ge en mer realistisk bild av polisens arbetssituation har mycket att vinna på att fånga just den här blandningen av utryckningar och stillasittande administration.
Från ensamvarg till utredningsteam – bilden av polisgruppen
I många romaner får man följa en huvudperson, inte sällan en kommissarie, som verkar bära hela utredningen själv och se samband som ingen annan kan. I det dagliga polisarbetet är större brottsutredningar däremot nästan alltid ett lagarbete. Olika personer tar ansvar för planering av insatser, genomgång av telefon- och dataspår, förhör, spaning och den löpande kontakten med åklagare.
Ställer man denna vardag mot hur berättelserna ofta är uppbyggda blir skillnaden tydlig. Fiktionen koncentrerar dramat till en eller två personer, medan polisens arbete bygger på att alla i teamet bidrar. Författare som i stället låter läsaren följa hela gruppen får fler möjligheter att bygga upp en känsla av närvaro.
Den verkliga brottsplatsen
På boksidorna kan en brottsplats framstå som en noga regisserad scen där varje föremål betyder något. På riktiga brottsplatser är miljön ofta betydligt rörigare: människor har rört sig in och ut, vädret har hunnit göra sitt och många av föremålen säger ingenting alls. Kriminaltekniker arbetar ändå systematiskt med fasta rutiner för att säkra spår, samtidigt som de måste förhålla sig till tidspress, prioriteringar och begränsade resurser.
Spår kan vara allt från skoavtryck och glasbitar till kvarglömda kvitton, engångsmuggar eller en använd prilla snus. Det sistnämnda förekommer faktiskt i flera kriminalromaner. I John Dickson Carrs klassiska “Kejsarens snusdosa” blir en krossad dosa ledtråden till hela lösningen, och i Mats Ahlstedts “Partizanen” är en snusdosa med dolt innehåll avgörande bevis.
I verkligheten leder samma typ av detaljer ofta ingenstans, men kontrasten mellan alla spår som måste sorteras bort och det enda som håller gör brottsplatsen till ett tacksamt arbetsfält för deckarförfattare.
Dialogen, jargongen och vanorna – hur nära kommer deckarna polisens språk?
I kriminalromaner och tv-serier bär dialogen en stor del av berättelsen. Förhörsscener, korta repliker i korridoren och samtal i fikarummet ska samtidigt föra intrigen vidare och säga något om relationerna i gruppen. I verkligheten växlar tonläget snabbt mellan formellt myndighetsspråk i mötet med allmänheten och ett betydligt rakare prat internt.
Flera senare böcker har börjat fånga också de små vanorna. I Lars Keplers ‘Sömngångaren’ tar polisen Einar upp sin snusdosa precis när de får ett anrop från regionledningscentralen, som en liten men tydlig vardagsdetalj i en annars hårt pressad situation.
I Malin Persson Giolitos roman “I dina händer” är snus, kexchoklad och snabbmat en del av den kriminella vardagen när unga pojkar börjar göra småjobb åt äldre gärningsmän. För läsaren blir sådana detaljer en markör för tid, miljö och social tillhörighet.
Privatliv, stress och påfrestningar – hur mycket ser vi på boksidorna?
Kriminallitteraturen återvänder gärna till den kraschade huvudpersonen som tappar fotfästet när arbetet tar över hela livet. I det faktiska livet kommer förändringen oftare smygande. Ombokade middagar, barnens träningar krockar med sena kvällspass och vissa dygn blir det fler timmar på stationen än hemma. Den som arbetar i en miljö där svåra ärenden avlöser varandra behöver hitta egna sätt att växla ned mellan passen.
En del författare låter detta sippra in i texten genom små, precisa ögonblick i stället för stora sammanbrott. Det kan vara utredaren som kommer hem när resten av huset sover, hänger undan tjänstekläderna, lägger polisbrickan i en skål i hallen och stoppar en dosa snus i fickan inför en kort promenad runt kvarteret. Läsaren förstår att personen försöker skapa en gräns mellan jobbet och resten av livet, även om tankarna fortfarande är kvar i förhörsrummet.
När verklighet möter fiktion – polisers reaktioner på deckargenren
När poliser själva läser svenska deckare är det inte alltid de stora intrigerna som väcker mest igenkänning, utan detaljarbetet. En del uppskattar när en roman fångar känslan av ett rörigt kontor, en halvtrasig kaffemaskin eller kollegan som alltid ber om en prilla snus innan ett långt pass i yttre tjänst.
Andra reagerar starkt när en utredare i litteraturen verkar kunna hoppa över allt som i deras egen vardag tar tid, som dokumentation, avstämningar, beslutsvägar och väntan på besked från kriminaltekniker eller åklagare. I mötet mellan yrkeserfarenhet och berättarkonst blir det tydligt vilka författare som har gjort ordentlig research och vilka som endast använder polisrollen som en scen för spänning.
