Bön till solen

Skoningslöse med ögon som aldrig har sett            mörkret!Frigörare som med gyllene hamrar bräcker isar!Rädda mig.

Raka som smala streck sugs blommornas stänglar            i höjden:närmare dig vill kalkarna skälva.Träden slungar sin kraft som pelare mot sin här            lighet:först där uppebreder de ut sin ljustörstiga bladfamn, hängivna.

Människan drog dufrån en jordfast sten med blinda blickartill en vandrande vajande växt med himmelsvind            om pannan.Din är stängel och stam. Din är min ryggrad.

Rädda den.Inte mitt liv. Inte mitt skinn.Över det yttre råder inga gudar.Med släckta ögon och brutna lemmarär den din, som levde rak,och hos den som dör rakfinns du, när mörker slukar mörker.Mullret stiger. Natten sväller.Livet skimrar så djupt dyrbart.Rädda, rädda, seende gud,vad du skänkte.