1. Admin2

    Den som gör en resa hittar något att läsa

    by

    ”Den som gör en resa har något att berätta”, menade Goethe.  Något att läsa också, om det vill sig väl. Mina ständigt upprepade resor till Rom har bland mycket annat haft det goda med sig att jag upptäckt David Hewson. Såvitt jag vet har han skrivt nio romaner om den unge detektiven Nic Costa, verksam för det mesta i Rom med omnejd, och omgiven av intressanta kolleger. En är Teresa Lupo, galna Teresa, som är storvuxen patolog och går sina egna vägar vad än hon har för order. Över dem alla härskar Leo Falcone, flintis och silverskäggig och med komplicerade band till den politiska överheten. I utkanten finns Nics gamla pappa Marco på en lantgård intill Via Appia, omhändertagen av den oumbärliga Bea.
    De introduceras i A season for the dead (2003) och samarbetar eller motarbetar varandra ända fram till The fallen angel (2011); sedan tyckte tydligen förlaget att det räckte och bad Hewson hitta på något annat om andra.
    Intrigerna i serien kan ibland påminna om Dan Browns: många lik utplacerade i pittoreska miljöer och avdagatagna av säregna skäl. Men det finns – för mig – en avgörande skillnad. Brown fuskade grovt när han försökte skildra Rom i Änglar och demoner. Hans nonsens inbegriper trams om antimateria och mycket annat, men framför allt visar han upp ett Rom som har mycket lite med verklighetens att gör. Det går inte att dimpa ner i Tibern i trakten av Tiberön utan att slå ihjäl sig, det är grunt där. Pantheon har ingalunda ”bara en enda liten dörr”. Vattnet i Flodfontänen på Piazza Navona är knädjupt, inte mer, och ägnar sig föga för undervattenssimning. Och den som klättrar upp för fontänens obelisk (hur det sen går till) ser inte bort till Vatikanen, det är många hus i vägen.
    Hewson gör inga sådana tabbar. Visst laborerar han med fiktiva namn på en del gator och gränder, visst smäller han upp ett palats där inget sådant finns – men han låter Costa och de andra ta sig en grappa på fullt existerande barer runt hörnen och han är noga med avstånd och väderstreck och lokalfärg.
    I den första boken ligger liken för att påminna om helgonlegenderna. Ett offer hamnar på grillen, precis som San Lorenzo, ett annat blir dränkt som San Callisto. Hela tiden sorlar Rom med turister och konstskatter (Costa är fascinerad av Caravaggio), fontäner och små piazzor runt dem och runt utredarna.
    Nästa bok, The Villa of Mysteries (2003), introducerar den storvuxne och fule Gianni Peroni, som haft en hög ställning inom sedlighetspolisen, men degraderats och förflyttats efter närkontakt med en blond tjeckisk prostituerad. Hans fru och två barn har försunnit till Siena efter en snabb och bitter skilsmässa. Nu arbetar han ihop med Costa i skör balans mellan den unge detektivens gåpåaranda och den äldres trötta bitterhet.
    Den välbeställda romerska maffian med lyxhus vid Via Giulia och hantlangare i Trastevere har viktiga roller i handlingen, som också sakkunnigt skildrar korruptionen inom såväl politikerkretsar som rättsväsende.
    Och så fortsätter det. I The Sacred Cut (2005) ligger en mördad kvinna i själva Pantheon, utsträckt som i Lionardo da Vincis berömda teckning av de mänskliga proportionerna. The Garden of Evil (2008) inleds på den turistfyllda buss 64 och visar bl.a. upp en okänd Caravaggio-målning. En Rom-entusiast går villigt vilse i blandningen av fakta och fiktion, inte minst i The Blue Demon (2010), där ett G8-möte på Quirinalen hotas av en mystisk, aldrig avslöjad terroristgrupp med kontakter högt upp i samhället och jakten går i de mörka grottgångarna under Palatinen.
    David Hewson är inte ett av de mest kända namnen i den folkmyllrande internationella deckarvärlden, men han är – åtminstone för alla oss som tycker om både Rom och kriminalromaner – värd att bli det.
    I sommar har jag farit runt med bil i Cornwall och bland mycket annat besökt Jamaica Inn, som ligger mitt på Bodmin Moor. Daphne du Maurier skrev en läsvärd och spännande roman om krogen (1936), som filmades med ganska måttligt resultat av Hitchcock 1939. Romanen handlar om mordiska smugglare och har en minnesvärt självständig hjältinna och ett rum har förvandlats till ett litet du Maurier-museum.
    Sådant, plus några slumpfynd i Oxfam-butiker på andra håll i trakterna fick mig att bli nyfiken på författaren. Jag har bara läst hennes klassiska Rebecca (1938), också den filmad av Hitchock (1940), men nu i höst ska det bli mera. Den som gör en resa hittar något att läsa.
    Bo Lundin

Deckarakademin

Välkommen till Deckarakademins hemsida. Vi är en obunden organisation som sedan 1971 verkar för kriminalgenrens bästa bl a genom att ge ut antologier med såväl fakta som fiktion och genom att uppmärksamma kriminallitterära förtjänster genom att dela ut ett antal priser.

Kontakta oss

För frågor kring hemsidan: bibbi.wopenka@gmail.com. För frågor kring våra priser m.m. maila bibbi.wopenka@gmail.com
Hoppa till verktygsfältet