Karl Berglund har två gånger belönats med priset för bästa fackbok av Svenska Deckarakademin, 2012 och 2017. Det är det första och sista bandet i hans doktorsavhandling, framlagd i december 2017 vid Uppsala universitet, som sålunda uppmärksammats av Akademin. Titlarna är ”Deckarboomen under lupp. Statistiska perspektiv på svensk kriminallitteratur 1977—2010” och ”Död och dagishämtningar. En kvantitativ analys av det tidiga 2000-talets svenska kriminallitteratur”. Däremellan ligger ”Mordförpackningar. Omslag, titlar och kringmaterial till svenska pocketdeckare 1998—2011” (2015). Berglund har rönt mycket uppmärksamhet för sin forskning, som måste sägas vara banbrytande på sitt område, nämligen den moderna svenska kriminalromanen.

Delvis bekräftar Berglunds forskning tidigare föreställningar, delvis reviderar den historieskrivningen. Att svenska kriminalförfattare har rönt stora framgångar inom- och utomlands stämmer, men att det skulle vara en bransch med övervikt för kvinnliga författare visar sig vara oriktigt. Tvärtom: männen utgör nästan 70% av 2000-talets svenska kriminalförfattarpopulation. En annan myt som Berglund slår hål på med sin avhandling är att kriminalförfattare skulle vara särskilt realistiska. Visserligen är berättelsernas yttre ram (exempelvis miljöskildringarna och polisarbetet) realistisk, vilket ju närmast är en självklarhet i genren, men såväl när det gäller typ av förövare, typ av offer, motiv till brotten och tillvägagångssätten är gapet till verkligheten så stora att man snarast får tala om starkt manipulerade eller hopfantiserade skildringar. Berglund visar att den berömda och så ofta omnämnda samhällskritiken i själva verket är ett moraliserande i harmoni med samhällets gängse normer. (Genomslagskraften hos undantag som Henning Mankell och Stieg Larsson ändrar inte på detta, men kan förklara varför myten har uppstått.) I stället för att vara typiskt svenska är verken starkt beroende av den anglosachsiska traditionen. Att Karl Berglund prytt omslaget på branschtidskriften Svensk Bokhandel 2018:5 känns motiverat med tanke på de nya insikter hans doktorsavhandling givit oss om denna i bokhandel och på bibliotek så framgångsrika genre. Han har dessutom hållit seminarier och föreläsningar om sin forskning på olika svenska universitet och farit riket runt och hållit föredrag för allmänheten om den.

Genrens popularitet föranleder förvåning över att det inom svensk litteraturforskning är så klent med efterväxten på spänningsfiktionsområdet. Det är okänt vad som i skrivande stund äger rum utanför universitetsvärlden, förutom att Jan Malmstedt ligger i slutfasen av sin stora monografi om narkotika i svenska kioskpockets. Inom de svenska universiteten tycks det för närvarande vara tyst efter Karl Berglund givit sig i kast med andra forskningsfält. Vi får verkligen hoppas att nya forskare tar vid efter honom. Det mesta återstår ju att göra, särskilt om man ser i ett historiskt perspektiv.

Dag Hedman