Kriminalromaner är mer än bara poliskollektiv och kustsamhällen

Posted by
|

Danskan Ane Riel fick 2017 Svenska Deckarakademins pris för bästa till svenska översatta deckare, ”Kåda”. De var inte det första gången ”Harpiks”, som boken heter i original och på norska, prisades. Redan då den kom 2015 belönades den i hemlandet som årets bästa danska deckare, och den fick även Skandinaviska Kriminalsällskapets årliga pris ”Glasnyckeln” som bästa nordiska kriminalroman. Nyligen meddelades också att den tilldelats det norska deckarpriset Gullkulen som förra årets bästa översatta roman.

Det är anmärkningsvärda framgångar, och romanen har också mötts av lovord av kritikerna. Flera har dock helt riktigt påpekat att boken inte är en ”deckare”, om man med det ordet vill beskriva en bok med ett mysterium som klaras upp genom någon form av polis- eller detektivarbete. Några recensenter, främst bloggare, vill inte ens beteckna ”Kåda” som en kriminalroman, men det är den. Det finns åtskilliga sådana som saknar vad som i juridisk mening är kriminella inslag, och andra där t.ex. mördarens identitet avslöjas redan i första kapitlet. ”Kåda” inleds med: ”Det var mörkt i det vita rummet när far dödade farmor. Jag var där”. Det är samma kickstart som i Ruth Rendells klassiska ”Stenarna skola ropa”.

Det finns de som uttryckt förvåning över att Riels roman fått så många kriminallitterära priser. Att läsgrupperna för olika utmärkelser fastnat för den är emellertid inte så märkligt. Bokens styrka är att den skiljer sig starkt från det mesta som i övrigt publiceras i genren i Norden i dag. Den är, för att uttrycka det simpelt, ”otrendig”. De som sitter i läsgrupperna läser avsevärt mycket mer än den genomsnittlige deckarläsaren, och granskar också böckerna ur en delvis annorlunda synvinkel. Det räcker inte med att en bok är ”spännande”, ”välskriven” eller ”underhållande”, även om hänsyn givetvis tas till sådana faktorer. Det krävs också något som sticker ut, som ger historien en egen prägel, som fastnar i minnet och som gör att man kommer ihåg storyn även sedan man läst en eller ett par dussin andra böcker.

Det är något som nordisk kriminallitteratur lider brist på i dag. Inslagen i ”Kåda” är inte nya: t.ex. dysfunktionella familjer eller enstaka personer är en gammal kriminallitterär företeelse, liksom psykologiska spänningsmoment av samma typ som i hos Riel. Men hon undviker de vanligaste ingredienserna: här finns inga dramatiska händelseexplosioner, inget av de vanliga poliskollektiven (som ofta är förvånansvärt likartat sammansatta), ingen allseende detektiv eller ensam superhjälte, och den noir-stämning som tveklöst vilar över berättelsen är varken uttalat samhälls- eller myndighetskritisk utan… ja, sorgsen.

Nu är ”Kåda” långt ifrån den enda bok som de den här beskrivningen passar in på. Det finns andra, en del t.o.m. med åtskilliga decennier på nacken. Men den är ett utmärkt exempel på hur man kan skriva en god – och prisvärd! – kriminalroman utan att luta sig mot någon av de trender som många av dagens författare anammar. Och inte endast författarna. Förlagen letar givetvis i första hand efter manus som kan resultera i bestsellers, och är tveksamma till att ge ut ”osäkra” böcker – d.v.s. historier som allt för mycket skiljer sig från de för tillfället bäst säljande titlarna. Det negativa är att kriminallitteraturens utveckling därmed stöter på hinder, för ingen litterär genre kan utvecklas genom att likartade romaner ges ut gång på gång, om än med olika huvudpersoner och skrivna av varierande författare.

Ett annat resultat av detta fasthållande vid vad som verkar gå hem hos läsarna i upplagesiffror sett är att åtskilliga skribenter s.a.s. stelnar i sitt skrivande. Det finns ett flertal exempel på hur en författare skrivit en handfull riktigt bra eller åtminstone lovade deckare, och sedan fastnat i en rutin med samma huvudpersoner, samma geografiska miljö, samma relationsproblem och samma brott (ett eller flera mord, givetvis). Samma inslag återkommer i bok efter bok, vanligen allt mer oengagerat skrivna. Just den återkommande huvudpersonen är ju extremt vanlig i deckare, men det finns goda exempel på hur man kan göra böckerna omväxlande genom att ändra t.ex. miljö (både geografiskt och socialt), brottstyp, intriguppbyggnad och t.o.m. kriminallitterär subgenre från bok till bok med samma problemlösare – vars personlighet(er) dessutom kan utvecklas på olika sätt.

I det sammanhanget vore det synnerligen önskvärt om svenska förlag visade lite mer intresse för deckare från fler språkområden. En handfull deckare från övriga Norden översätts, och det är givetvis tacknämligt; men i övrigt dominerar den engelskspråkiga kriminallitteraturen helt. Att länder som Italien, Frankrike och Tyskland har en stor, mångskiftande och intressant deckarutgivning ser vi allt för lite av Sverige. I ärlighetens namn skall dock sägas att svenska deckarläsare har varit beklagligt tröga att ta till sig de böckerna: inte ens de som fått god kritik och nominerats/prisbelönts av Deckarakademin har väckt mycket mer än ett milt intresse. Och det är synd på annorlunda och högst läsvärda böcker av t.ex. Fred Vargas (Frankrike), Andrea Camilleri, (Italien), Arturo Pérez-Reverte (Spanien) och Wolf Haas (Österrike) – för att nu nämna bara några.

Johan Wopenka

Deckarakademin

Välkommen till Deckarakademins hemsida. Vi är en obunden organisation som sedan 1971 verkar för kriminalgenrens bästa bl a genom att ge ut antologier med såväl fakta som fiktion och genom att uppmärksamma kriminallitterära förtjänster genom att dela ut ett antal priser.

Kontakta oss

För frågor kring hemsidan: bibbi.wopenka@gmail.com. För frågor kring våra priser m.m. maila bibbi.wopenka@gmail.com
Hoppa till verktygsfältet