Det gyllene mellanstadiet

Posted by
|

av Mårten Sandén

Mina författarbesök på Sveriges mellanstadieskolor är en fantastisk jobbförmån. Under en vanlig arbetsvecka brukar jag få träffa åtminstone något hundratal ungar mellan tio och tolv år. Det är väl egentligen bara vi barnboksförfattare och valda delar av lärarkåren som har det så bra. Det handlar inte om nostalgi. Min egen mellanstadietid minns jag som relativt händelselös, om än behaglig. Regniga somrar i Bohuslän, det gradvisa utvidgandet av reviret hemma i Lund, långa eftermiddagar på kompisars rum. Som jag minns det läste vi alltid var sin grönryggad deckare, åt smågodis och spelade ledmotivet till M.A.S.H om och om och om igen på grammofonen.

Men som femtioårig gubbe fascineras jag av detta förtrollade gränsland mellan barndom och vuxenvärld. Ibland påstår jag – halvt på skämt, halvt på allvar – att ett mänskligt liv når sin absoluta topp under sommarlovet mellan 4:an och 5:an. Bara ett par år därefter kommer puberteten och sabbar alltihop, och sedan dröjer det minst ett kvartssekel innan man är som folk igen.

Kanske är det först som medelålders vi verkligen inser mellanstadieårens storhet, och i så fall är det förmodligen ingen slump. Likheterna mellan medelåldern och mellanstadiet är påfallande:

Båda mellanåldrarna följer på en lång och ofta stormig serie utvecklingsfaser, och innebär att man kan vila ut i behaglig stiltje. Man vet vem man är, ungefär vad man kan, och i den mån man vill något särskilt så är man ganska klar över det också.

 

Båda grupperna är tämligen ointresserade av att vårda sitt varumärke. Om du ser någon i en riktigt anskrämlig – märk väl, ohippt anskrämlig – toppluva på stan är det förmodligen antingen en 50-plussare eller ett mellanstadiebarn. Liksom, vem bryr sig så länge den värmer öronen? Försök sälja in det resonemanget till en tonåring, den som törs!

Detta hälsosamma ointresse för den egna imagen lämnar dessutom stort utrymme för nyfikenhet på världen. Elvaåringens upprymdhet inför klassutflykter, pingisturneringar, katastroffilmer och förtärandet av farsartade mängder skräpmat är en direkt parallell till medelålderns temaresor, korpidrottande och räkfrossor. Och egentligen spelar det förstås inte så stor roll vad man gör; det väsentliga är ju att man har det bekvämt och kan umgås under tiden.

Att kunna fokusera på livets goda innebär dock inte alls oförmåga till djupare reflektion. Båda grupperna ägnar sig gärna åt drömmar om äventyr eller filosoferande över livet, Universum och kärleken. Gärna i grupp, gärna på behagliga platser som trädkojor eller charterhotell, och gärna över en tvåliters-cola, en Single Malt eller någonting annat gott.

På det hela taget tycker jag nog att den andra mellanåldern klarar jämförelsen med den första rätt bra. Vi gubbar och tanter har en rörelsefrihet och autonomi som mellanstadiebarnen bara kan drömma om. Å andra sidan har vi fler plikter, en del av våra drömmar är redan uppfyllda, och det finns ohjälpligen färre år kvar att se fram emot. Men man får väl försöka hinna med så många mellanstadieböcker och författarbesök man kan innan man tackar för sig.

marten_sanden

 

Och det finns ju alltid en liten, liten chans att de kosmiska makterna har haft vett att utforma livet efter detta som de där första skälvande timmarna av ett sommarlov på mellanstadiet; en solig, humlesurrande morgon där dofterna, drömmarna och äventyren är evigt nya!

Deckarakademin

Välkommen till Deckarakademins hemsida. Vi är en obunden organisation som sedan 1971 verkar för kriminalgenrens bästa bl a genom att ge ut antologier med såväl fakta som fiktion och genom att uppmärksamma kriminallitterära förtjänster genom att dela ut ett antal priser.

Kontakta oss

För frågor kring hemsidan: bibbi.wopenka@gmail.com. För frågor kring våra priser m.m. maila bibbi.wopenka@gmail.com
Hoppa till verktygsfältet