Jan Ekström

Jan Ekström
1923-2013.
In memoriam av K. Arne Blom och Ulf Durling

Invald Svensk kriminallitteraturs nestor, Jan Ekström, har lämnat oss, några månader före sin nittioårsdag. Hans närmaste är barnen Tomas, Ingela och Katarina med familjer.

Jan fick en gång ett mordiskt uppslag och bad sin vän och granne Åke Runnquist på Bonniers, att vidarebefordra idén till Stieg Trenter, men uppmanades att själv fatta pennan. Så skedde, så utkom 1961 ”Döden fyller år”, och så startade han sin karriär i en genre där han kom att bli oöverträffad. Flest lovord fick han för sina låstarummetdeckare. De var tidstypiska, ytterligt intrikat pussliga med problemlösaren Bertil Durell, en skarpsinnig polisman, som stillsamt vurmade för opera och färggranna slipsar. Främst bland dessa romaner – i konkurrens med inte minst ”Träfracken” (1963), ”Morianerna” (1964) och ”Ättestupan” (1975) – anses den genialt konstruerade ”Ålkistan” (1967) vara.

Sedermera blev det mer psykologi än intrigknyppleri.  Där inspirerades Jan av miljöerna i de främmande städer och länder han besökte. ”Blommor till Rose” (1986) – Paris – är ett vältaligt exempel, ”Mannen i berget” (1979) – Tanzania – ett annat.

Jan var medlem av Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm och – alltsedan dess instiftande – självskriven ledamot av Svenska Deckarakademin. I denna krets, som så småningom tillerkände honom värdighet av Grand Master, gjorde han en särskilt minnesvärd insats. Det var till stor del tack vare organisatören och eldsjälen Jan Ekström som Den Tredje Internationella Världsdeckarkongressen 1981, med Stockholm som mötesplats, blev en sådan formidabel succé.

Jan var civilekonom och länge framgångsrikt verksam som reklamguru; företaget hette Ekström och Lindmarker. Att kläcka fyndiga idéer passade den snabbtänkte och innovative Jan perfekt.

Sin kreativa förmåga kanaliserade han för även genom att teckna och skulptera. Hans teatrala talanger kom till underhållande uttryck i sällskapslivet och han delade sin vackra hustrus, koncertpianisten Inas, musikaliska intressen. De var oskiljaktiga; hemma i staden Stockholm, i fritidshuset på Muskö, under vintervistelserna bland vildfikonträden på Madeira, under turistresorna världen över och de längre utlandsstationeringarna; alltid Ina och Jan, alltid Jan och Ina. Det var inte underligt att så mycket av luften gick ur honom vid Inas bortgång 2007 och att han började dra sig undan.

Vi, några av generationskamraterna, fortsatte att regelbundet samlas i hans paradvåning vid Linnégatan.  Mellan skål (gärna en bärnstensblänkande whisky) och vägg (varifrån ett enastående ungdomsfoto av Ina övervakade oss) kunde Jan då och då antyda – nej: klargöra (Jan var oföränderligen tydlig) att såväl ett som annat i den nu pågående sensationella svenska deckarboomen bekymrade honom. Det ska handla om brott och brottslingar, predikade han ständigt med småländsk envishet och hart när gammaltestamentligt strängt, ingenting annat! Det är gåtan som har huvudrollen!

Författare lever så länge någon läser honom eller henne. I ljuset av denna trösterika sanning gläder det oss att Jan Ekström med all rimlig sannolikhet kan betraktas som odödlig.

 

ekstrom

Såhär beskrev Jan sig själv:

Jan Ekström är född 1923-11-02 i Falun. Civilekonom och numera bosatt i Stockholm, fast vintertid håller han gärna till på Madeira. Ekström har varit bosatt i Gislaved, tagit realen i Värnamo och studenten i Växjö. Han studerade nationalekonomi, slaviska språk, engelska och statistik i Lund. Dessutom har han ”luktat” lite på medicinen samt gått igenom Handelshögskolan i Stockholm. Innan han pensionerade sig drev han reklamföretag i Stockholm.

Ekström är Sveriges mest utrerade pusslare. Han debuterade 1961 med Döden fyller år. I främst romanerna om det slutna rummets problem – Ålkistan 1967, Elddansen 1970 och Ättestupan 1975 – har han bjudit på utstuderat logiska gåtor av yppersta världsklass. Hans senaste bok heter Vildfikonträdet. Kritikerna anser Ekström vara en utmärkt tekniker och även i andra sammanhang en särling i den moderna svenska pusselromanen. Han anstränger sig inte för att få sin publik att le. Däremot presenterar han ofta bländande eleganta problem och lösningar med klinisk kyla. Från och med Träfracken 1963 är den skicklige kriminalaren Bertil Durell huvudperson i hans böcker. Det är en som ”mer är ett intellekt än en människa, ett intellekt som nödtorftigt försetts med kropp och kläder, smak för skönvissling och skrikiga slipsar”. Eftersom Ekström anser själva gåtan vara det centrala i en deckare, fördjupar sig inte hans problemlösare alltför mycket i mänskliga relationer eller det samhälle där relationer skapas. Han ägnar sig åt påtagliga fakta, som ofta sammanfattas och skärskådas i ett kapitel en bit från slutet i varje bok, skrivet så att läsaren tvingas sänka tempot i läsningen och verkligen tänka efter. Av de tidiga romanerna anses Morianerna 1964 ha mest miljöfärg, inte minst för att mordplatsen ligger i en avkrok vid Ulriksdals slott. Från och med Mannen i berget 1979 lämnade Ekström faktapusslandet och Sverige. Denna bok utspelar sig i Tanzania, där Durell utreder mord och politiskt betingat sabotage kring ett svenskt kraftverksbygge. Sedan dess har det kommit fler romaner i utländsk miljö – Svarta veckan 1983 och Blommor till Rose 1986, som båda utspelas i Paris. Ekström har dessutom skrivit noveller och artiklar till ekonomisk-/vetenskaplig fackpress. Flera noveller och böcker har översatts till engelska, tyska, danska, finska, polska, ryska, japanska etc.

Jan Ekström ledde med bravur arbetet med den stora internationella deckarförfattarkongressen i Stockholm 1981 och var medlem av numera upplösta Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm. Han tilldelades Svenska Deckarakademins ”Grand Master”-pris 1997.

Hobbies och fritid: Skaplig amatörmålare och tecknare och (i forna dagar) ganska uppskattad spexare och amatörskådis. Ritar och bygger allt från fågelholkar till bodar och det egna fritidshuset med gästkåkar etc på Muskö. Detsamma gäller trädgårdspåhitt liksom trappor och bryggor med stenkistor och tillhörande attiraljer för hovsamt hushållsfiske sommartid. Fisket tillsammans med hustrun Ina (f. Sossis), växjöflicka, klassisk pianist, som påträffades under en novitiefest på Smålands Nation i Lund 1945. Tre barn. Bevandrad svampplockare. Inbiten korsordslösare. Road rimsmidare. Djur-, hund- och människovän (undantag finns). Har tillsammans med Ina berest stora delar av vårt (något) avlånga klot sedan början av 60-talet och långt innan många ”exotiska” resmål hamnade i charterkatalogerna – t.ex. Galapagos, Sulawesi (Celebes), Madagaskar, Réunion, Machu-Picchi, Paraguay, Iran (på Shahens tid), Atlasbergen, Tanzania (Mannen i berget), Uganda (Amin), Fidji, Samoa, New Zeeland, Australien, Sydafrika, Senegal etc. och även – inte att förglömma Våthult, Bosebo och Båraryd i Småland! Många äro reseminnen och ett av de obehagligare är knivrånet på tåget Quito – Puno några kilometer från Titicacasjöns vassbevuxna stränder. Kanske skulle man skriva något om det nån gång … Nå – i själva verket är ju alla resor, alla människor, händelser och miljöer stoff till och gödning för kreativitet hur nu än denna används. Det enda man rent tekniskt måste ställa upp med är ju mönsterpapper, tid- och tråckeltråd.

Add a comment

You must be logged in to comment.

Deckarakademin

Välkommen till Deckarakademins hemsida. Vi är en obunden organisation som sedan 1971 verkar för kriminalgenrens bästa bl a genom att ge ut antologier med såväl fakta som fiktion och genom att uppmärksamma kriminallitterära förtjänster genom att dela ut ett antal priser.

Kontakta oss

För frågor kring hemsidan: bibbi.wopenka@gmail.com. För frågor kring våra priser m.m. maila bibbi.wopenka@gmail.com
Hoppa till verktygsfältet