Herbert Tingsten

1896-1973
Ett personligt miniporätrtt av K Arne Blom

Invald 1971.

Herbert Tingsten blev invald i SvDA våren 1971 då akademin inaugurerades. Han avled 26 december 1973. Huruvida han ägnade sig något åt kriminallitteraturen utöver det lysande förord han 1965 skrev till samlingsvolymen ”4 Maigret” har jag ingen aning om. Jag träffade aldrig Tingsten – han lämnade det jordiska innan jag blev kallad till akademimotledaskap. Jag hade väldigt gärna velat få träffa honom .
Det han skrev blev något formidabelt storslaget – elegant och innehållsrikt. Gunnar Unger uttryckte i sitt minnesord i Anno av år 1973 sig så här: ”Men sedan Tingsten 1935 utsetts till innehavare av Lars Hiertas professur i statskunskap vid Stockholms högskola, genomgick han en märklig utveckling, mindre som vetenskapsman – han hade länge varit en av våra främsta på sitt område – än som skribent. Det oförfärade kätteriet och den stilettvasst blänkande ironin fick till läsarens båtnad ett allt större spelrum i hans skrifter. Hans formellt mönstergilla, genomskinligt klara språk fick en tillsats av diableri, som gjorde det oemotståndligt.”
Hans huvudsakliga gärning inom vetenskapen var hans granskning och kritik av ideologier. Hans ”Den nationella diktaturen” (1936) hör till de mest briljanta idépolitiska stridsskrifter som utgivits i Sverige. Hans huvudverk på området blev ”Den svenska socialdemokratins idéutveckling” i två band 1941. Den läste jag som kursbok på tvåbetygsnivå i historia och den var en sannskyldig njutning att tillägna sig. Hans inträngande studier i socialdemokratins idévärld gjorde att Tingsten greps av djup skepsis mot själva de socialistiska principerna, något som politiskt förde honom in i borgerligheten. Själv blev jag av läsningen av hans verk övertygad socialdemokrat. Bara en sådan sak hade jag velat diskutera med honom.
Han var förvisso en av rikets mest inflytelserika gestalter under sin verksamma tid som chefredaktör för Dagens Nyheter. Det sägs, att när han avgick, måste man utse två personer för att kunna ersätta honom.
1969 utkom hans ”Gud och fosterlandet. Studier i hundra års skolpropaganda”, mycket ögonöppnande läsning för en som läste, bland annat, historia för att bli läroverksadjunkt. Kontentan av hans obduktion av undervisningsböcker visade hur ruttet det var ställt med den nationella hybrisen i de flesta skolämnen. ”Att den av lutherska präster skrivna eller kontrollerade skolbokslitteraturen avvisade andra religiösa riktningar som villfarelser var åtminstone fram till 1900-talets första årtionden en given sak. I de äldsta böckerna vände man sig även mot rörelser som föll inom protestantismens ram men inte leddes av och stundom kritiserade statskyrkan.” I de ledande kyrkohistoriska verken angreps baptismen, metodismen och frälsningsarmén som ”osunda och farliga”. ”Katolicismen blev genomgående fördömd i skolböckerna” och den nationella självgodheten i historieböcker avsedda som undervisningsmaterial var förskräcklig. ”Skolundervisningen skulle vara nationellt fostrande.”Man omtumlades förvisso av hans bok som ung student och glödde efter att bli mogen att dra på korståg i skolvärlden och kämpa för sanningen.
I stället blev jag kriminalförfattare, men hade likväl förfärligt gärna velat sitta ner i varje fall en gång för att samtala med Herbert Tingsten. En viktig sak hade vi gemensamt – vår passion för Maigret.
Förordet i ”4 Maigret” är en lysande, elegant och insiktsfull hyllning av Simenons mänskliga svagheter och hans storhet som författare. Tingsten formulerade sig djärvt. Den simenonska ”produktionens omfattning och till stor del dess innehåll tyder på en viss primitivitet, en folklighet, som närmar sig vulgaritet. Man möter enkla människor och sensationella händelser, lågsinne, mord, sexuella förvillelser”. Icke desto mindre lutar han mot att hålla med André Gide i dennes beundran av Simenon, av Gide ansedd som ”kanske den störste romanförfattaren (romancier) i den samtida franska litteraturen”. Simenon ”stod den stora konsten nära”. Tingsten hyllar hans förmåga ”att göra gestalter tydliga för oss, att på några rader fixera en miljö eller en mänsklig relation, skärpan i detaljerna”. ”Han är en mästare i teckningen av människors, relativt okomplicerade människors upplösning och förfall.”
Jag anbefaller förordet i sin helhet till närgånget studium.
K Arne Blom

Deckarakademin

Välkommen till Deckarakademins hemsida. Vi är en obunden organisation som sedan 1971 verkar för kriminalgenrens bästa bl a genom att ge ut antologier med såväl fakta som fiktion och genom att uppmärksamma kriminallitterära förtjänster genom att dela ut ett antal priser.

Kontakta oss

För frågor kring hemsidan: info@deckarakademin.se. För frågor kring våra priser m.m. maila info@deckarakademin.se
Hoppa till verktygsfältet