1. Admin2

    Bertil R. Widerberg in memoriam

    by

    ”Han som betydde mer än någon annan för deckarens utveckling i Sverige de senaste 30–40 åren.”

    Det kan låta som överord, men naturligtvis har Bo Lundin fullständigt rätt i sina minnesord om Bertil R. Widerberg.

    Bertil är död, och därmed har en hel epok för svensk kriminallitteratur tagit slut. En epok då den svenska deckaren växte från att bli en trevlig julklapp för de närmast intresserade till att bli internationellt ryktbar och läst av en mångmiljonpublik. En stor del av förtjänsten för detta är hans, även om detta är okänt för många. Bertil ville ogärna stå i rampljuset, han berömde hellre andra än att själv ta på sig någon ära. Men han var idékläckaren, inspiratören, entreprenören, pådrivaren och den ständigt uppmuntrande problemlösaren. Hans valspråk var ”Problem är bara förklädda lösningar”, och han var personligen det bästa beviset för detta.

    Man kan kalla honom en ”grå eminens”, i hundraprocentigt positiv betydelse. Få vet hur mycket han initierat och drivit. Jo, att han startade deckartidskriften Jury 1972 och var dess chefredaktör fram till det sista numret 2008 torde de flesta känna till. Men hur många vet vem som kläckte idén med s.k. litterära skyltar i Stockholm? Och till ”Läslustan” i tv och den svenska läsrörelsen och Barnbarnens kulturfond och Deckarens Dag på bokmässan i Göteborg och priset ”Spårhunden” till bästa barn- och ungdomsdeckaren och Ture Sventons vänner och Stieg Trenters Vänner och tanken på ett svenskt nationellt deckarbibliotek och… det är svårt att se ett slut på listan.

    Att kläcka idéer är dock enbart en startpunkt, det gäller också att se till att de kan förverkligas i praktiken, och det var på den punkten Bertil särskilde sig från mängden. När bristen på kvinnliga svenska deckarförfattare i mitten av 1990-talet var pinsamt stor såg Bertil till att detta uppmärksammades i Jury, hos förlagen och på olika litterära kongresser och andra möten. Men han föreslog också Ulla Trenter och Kerstin Matz att starta en kurs för kvinnor som ville skriva kriminallitteratur, och när så skett såg han till att en antologi – ”Mordförsök” – med de bästa alstren publicerades. Och han instiftade Poloni-priset för att uppmuntra svenska ”Frauenkrimi”-författare. För att nu nämna bara ett exempel.

    Vad han betytt för Svenska Deckarakademin är svårt, egentligen omöjligt, att redogöra för eller sammanfatta. Han var, ända fram till sin död, ledamoten som alla lyssnade på och respekterade, som tog initiativ, som stöttade och uppmuntrade. Även när åldern började ta ut sin rätt, och han inte längre kunde närvara vid mötena, var han flitig vid datorn och lika idéfylld som alltid.

    Det kan vara på sin plats att påminna om att han även var deckarförfattare, om än föga känd som sådan. Men på 1950-taler skrev han två följetonger, båda också publicerade i bokform, samt fler än 50 noveller, de flesta under pseudonymen Richard W. Bergh.

    Bertil var unik, och att i ord beskriva hans livsgärning är svårt. Men en av hans vänner, den likaledes nyligen avlidna Bodil Malmsten, har fångat bilden av honom väl i den hyllningsdikt hon skrev till hans 65-årsdag:

    Den goda människan är få,
    sällan stor men ofta små;
    flyter aldrig ovanpå
    & ögonen är blå.

    Bertil W är inte små –
    Men få

    Johan Wopenka

     

     

     

  2. Admin2

    Tack för digitala örfilen – och en bra intrigidé

    by

    Nuförtiden anlöper jag ofta Stockholm ity våra barn har flyttat dit. På köpet hinner jag ibland bevista teaterföreställningar, träffa kollegor, besöka Kungliga biblioteket och träffa redaktörer.

    Jag är en modern människa, att brutalt ringa i telefon går numera bort. En morgon smsade jag en författare som jag betraktar som en personlig vän: ”Förmiddagskaffe? Kram! /Aino”

    Svaret kom pronto: ”Nä”.

    Denna blöta vante rätt i fejset gjorde mig ställd. Men bara tillfälligt. Frejdligt svarade jag: ”Okej, jag förstår, det är inte läge. En annan gång kanske? Ha en bra dag!”

    Det senare befarade jag att hon inte skulle ha, vad var det med henne? Vi hade väl inget otalt med varandra?

    Den korta och kärnfulla sms-konversationen störde mig och på eftermiddagen skrev jag ytterligare ett litet sökande sms där jag undrade hur hon mådde?

    Till svar fick jag ännu en verbal snyting att nu skulle hon fan ta tag i saker och bli en medial reptil som skulle sätta folk på plats. Inklusive mig.

    Sant var att hennes offentliga image inte korresponderade med hennes privata jag. Utåt var hon tuff, privat var hon snäll och omtänksam. Men varför var hon nu så aggressiv även privat, mot mig?

    Efter viss tvekan formulerade jag ett mail till henne där jag frågade om hon skojade. Jag förklarade att skämt per sms inte alltid går hem, det är något med borttappade nyanser, liksom.

    Efter två sekunder ringdes jag upp av denna förtvivlade kollega som bad tusen gånger om ursäkt – det där var inte hon!

    Okej – hon var… schizofren? Eller drogade sig? Eller umgicks med någon illasinnad som hade lekt med hennes telefon?

    Nej, nej, det var inte hon alls. Och inte hennes telefon heller! Utan en främlings. Telefonbolaget hade efter bara några månader gett bort hennes gamla nummer till någon ny och denne svarade alla på de mest oförskämda sätt. Det värsta var att hon bara kände till de fall som inte hade gett sig, som jag. Men hade kanske Lundströms bokradio ringt? Tidskriften Granta? Tv2:s Babel? Vissa skador är irreparabla hur man än förklarar sig.

    När allt nu var utrett och jag hade fått hennes nya telefonnummer skrev jag ett förebrående sms till den där, vem han nu var: ”du hade kunnat förklara att du råkat få hennes gamla telefonnummer samt bett mig ta bort numret från min lista, det där var dåligt gjort av dig”.

    Till svar kom: ”Jag ber om ursäkt. Har bara blivit så trött på alla som försöker få tag i henne. Tack skit ner dig!”

    Blöt vante i fejset igen. Somliga är oförbätterliga.

    Men tack så ini helvete för att du gav mig en deckaridé: en allt innerligare sms-konversation där huvudpersonen tror sig ha en uppseglande romans med… typ Håkan Hellström, någon åtråvärd kändis som har svårt att träffas och att prata i telefon. Fast det i själva verket är… en ondsint reptil. Som förbereder en attack. Sexuella eller ekonomiska drivkrafter…

    Ok, låter banalt, måste pimpas.

    Det är det som är själva jobbet.

     

    Aino Trosell januari 2016

Deckarakademin

Välkommen till Deckarakademins hemsida. Vi är en obunden organisation som sedan 1971 verkar för kriminalgenrens bästa bl a genom att ge ut antologier med såväl fakta som fiktion och genom att uppmärksamma kriminallitterära förtjänster genom att dela ut ett antal priser.

Kontakta oss

För frågor kring hemsidan: bibbi.wopenka@gmail.com. För frågor kring våra priser m.m. maila bibbi.wopenka@gmail.com
Hoppa till verktygsfältet