1. Admin2

    Och så lite bonusläsning…

    by

    LÅT INGEN OKÄND HJÄLPA DIG

    En ond julsaga

    Högtalarrösten upprepade meddelandet på engelska: There are pickpockets operating in the area, don´t let anyone …

    Middagsrushen pågick och i myllret på perrongen var det svårt att se varför hon föll omkull. Kunde någon oavsiktligt ha knuffat henne?

    Den gamla damen kände ett stödjande grepp om sin arm och kom på fötter igen.

    – Vi är visserligen inte bekanta, sade en prydligt klädd herre i skämtsam ton. Men jag fick väl ändå assistera dig ?

    – Naturligtvis, log hon. Tusen tack!

    Sedan han plockat upp och överlämnat den tappade handväskan och de båda välfyllda kassarna till henne drog han sig raskt undan.

    – Ha en bra dag, ropade han över axeln. Och God Jul!

    Hon kom sig inte för med att besvara hans ord.

    Härnäst uppsökte hon tunnelbanan. På en skylt – Ropsten 3 min – rullade en varningstext: För din säkerhet, var uppmärksam på risken för ficktjuvar. Strax intill henne stod två mammor med varsin barnvagn. Just som hon trängde sig förbi dem vek sig liksom ena benet under henne.

    Två timmar senare vittjade hon sin kappficka. I en plånbok – Tomas Larssons, enligt ID-kortet – fanns bland annat tre hundralappar och i Therese Lindells portmonnä mer än det dubbla!

    Som sagt, det hade varit en bra dag.

     

    JULBOCKEN

    Eller Adam och Evas dopparedag

    Eva:

    ”Vi brukar samlas vid tvåsnåret. Det är jämt vi som är världfolk. Det är gott om utrymme i vår villa och vi har inget roligare för oss. Tillsammans är vi ett rätt fullmatat sällskap, ett dussin personer varav fem barn – Adams och mina tre och min frånskilda systers tvillingar. För min del avskyr jag de här tillställningarna och flera av gästerna. Allra sämst tycker jag om min äckliga svåger Herman som anser sig stå närmast i tur att gifta sig med mig om Adam skulle falla ifrån.

    Hellre pest än kolera, brukar jag fräsa åt honom varje gång han påminner mig om sina förhoppningar.

    Vi hade druckit kaffe och ätit pepparkakor och även fått i oss ett par pannor glögg när jag konstaterade att det var dags för årets stora teaterupplevelse.

    – Kan jultomten vara försenad, frågade jag högt och tydligt. Eller är han en bock i år?

    Jag kastade ett giftigt getöga på Adam. Men min insinuation måste ha undgått honom. Han log brett och lämnade rummet på ostadiga ben. Redan full! Jag suckade.

    Sedan fick vi vänta rätt länge, anmärkningsvärt länge.

    Dröjsmålet förbryllade mig. En dryg kvart för att klä på sig en långrock och trä en pappmask med rödluva över huvudet!

    Just som jag skulle rusa ut och kontrollera vad fanskapet hade för sig, dök han upp.

    – Guds frid i stugan, mullrade han bakom bomullsskägget. Finns här några snälla barn?

    Samtliga ungar anmälde sig och fick klappar och ryggdunkningar. Han fiskade upp paketen ur en jutesäck och deklamerade sina eländigt rimmade verser med ljudlig röst.

    Det var hans besynnerliga norrländska som gjorde mig misstänksam. Plus det faktum att karlen var fetare än Adam, en halv decimeter längre än han och av allt att döma spik nykter.

    Jävlar, tänkte jag. Han har lejt ur uppdraget åt Fredrik och passat på att smita över till Mikaela! En sån satans skurk!

    Mikaela är områdets femme fatale, ett av de billigare fruntimren i kommunen. Hon bor i grannkvarteret. Jag fick onda aningar om arten av hennes och Adams bekantskap redan under midsommarfesten i bygdegården.

    Fredrik är min mans kompanjon, född och uppvuxen i Piteå.

    Jaga, för husfridens skull blev jag naturligtvis tvungen att hålla god min i elakt spel men efter föreställningen följde jag honom ut i tamburen.

    – Hälsa Mikaela och Ada att dom kan dra åt helvete båda två, viskade jag rasande och slet av honom skråpuksansiktet. Och tack för hjälpen, Fredrik! Du … va?

    Åh, förlåt mig, förlåt mig!

    Det var Adam.

    – Din eviga och obefogade svartsjuka, sade han ilsket! Jag står inte ut med den. Och dig! Nu räcker det! Jag flyttar, Jag kan sova på kontoret. Ring om det är nåt särskilt.

    Varpå han beslutsamt avlägsnade sig. Kylan och snöyran verkade inte hindra honom. Tio minuter senare hörde jag Mercedesen starta.”

    Adam:

    ”Fredrik ringde mig ungefär en timme senare och berättade att min lilla gumma hört av sig, fullkomligt över sig given.

    Själv hade min arbetskamrat inte lust att stanna kvar på jobbet en enda minut mer än nödvändigt och inte heller att härma mig genom att prata löjlig mellansvenska, må vara att den inskränkt sig till ett par meningar: Okej, Eva, jag kommer väl hem då, eftersom du ber så vackert och det råkar vara julafton. För barnens skull!

    Så efter ett tag slet jag mig loss ur Mikaelas heta famn.

    Lyckligtvis hade vi vid det laget hunnit med tillräckligt många mycket speciella jullekar.

    – Det funkade, meddelade jag henne. Frugan trodde som sagt att det var Fredrik som spelade tomte och ställde till en jävla scen, precis som jag räknat med. Vilket gav mig en finfin anledning att spela kränkt och förbannad och fly fältet. En kudde på magen, en fotsid kappa som dolde stövlarnas extrahöga klackar, lite pitemål som jag lärt mig av Fredrik och fejkad berusning vid tomteframträdandet. Det gjorde susen. Sköt om dig, sötnos. Vi ses snart.

    Mellan Mikaelas hus och vår villa är det bara femhundra meter att köra. Jag var framme i rödaste rappet och fick en bamsekram av Eva på tröskeln.”

    Eva:

    ”Adam var mulen vid sin återkomst men jag bad honom tusen gånger om ursäkt för mitt dumma misstag och lovade att aldrig bli sotis igen.

    – Det vill jag verkligen hoppas, svarade han kyligt.

    Hur som helst tinade han upp så småningom. Stämningen steg och kalaset kunde fortsätta som om ingenting hade hänt.

    Vid middagen fick jag mandeln i risgrynsgröten.

    – Grattis, skämtade Herman och blinkade åt mig. Ska du gifta om dig? Undras just med vem!

    – Jag tyckte att den smakade en smula bittert.”

    Ulf Durling

  2. Admin2

    Ulf Durling inleder Akademibloggen

    by

    Kära kamrater i SvDA (och alla andra läsare),

    Vad en blogg är har jag bara en diffus aning om (osorterade tankar av tveksamt allmänintresse, hastigt nedtecknade?) – har aldrig läst en sådan, ännu mindre skrivit någon – men här kommer, såsom utlovat och troligen protokollerat vid höstmötet i Eskilstuna 22/11, lite text från mig:

    24/11

    Åt en ostsmörgås till kaffet vid 7-tiden i morse, same procedure varje morgon, fast tidpunkten kan variera (plus/minus en kvart).

    27/11

    Bjuden till Paraplyakademin, en exklusiv damklubb som tillfälligt förstärkts med några herrar. Det var trevliga och färgstarka personer överlag. Och eftersom deras övergripande intresse var nederbörd och det farliga gift som omger Visby stift blev jag tvungen att blötlägga mitt föredrag med diverse tematiskt anpassade extrainslag. Att Kerstin Ekman skrivit Händelser vid vatten var allom bekant, däremot visste ingen i vilken bok kommissarie Viktor Regn förekommer (Stieg Trenters Roparen)! Det spektakulära mordet vid Waterloo Bridge i London 1978 (då den bulgariske avhopparen Georgi Markov) avrättades med hjälp av en ricin-förgiftad kula, avlossad från en paraplyspets, tycktes ingen ha hört talas om. Och jag som föreställt mig att den händelsen utgjorde själva grunden för föreningens tillkomst!

    En av medlemmarna hade bakat en tårta som dessert efter laxen. Den var dekorerad med min roman Den svagaste länken (framställd av marsipan, chokladfyllning och sockerkaksbotten) i naturlig storlek och med originalomslaget återgivet i minsta detalj. En öppen fråga till mina författarkolleger, i och utanför vår glada krets: Är möjligen även era böcker utgivna som bakverk?

    30/11

    Sällskapet Deckarvännerna i Stockholm har nu funnits sedan 1975 och har i år jubilerat på olika sätt. Denna afton passade vi också på att högtidlighålla Sjöwall & Wahlöös Beck-svit – vars första del, Roseanna, publicerades för exakt ett halvsekel sedan. Gästtalare var litteraturvetaren m m Per Hellgren, som skrivit biografin Nu rasar diktaturerna, Per Wahlöö och vägen till den nya kriminalromanen och som menade att det var hugget som stucket om Mord på 31:a våningen eller hans och Majs gemensamma debut skulle räknas som den stora vattendelaren mellan gammalt och nytt, traditionellt och samtidsanpassat, i svensk krimihistoria. Vid den avslutande frågesporten segrade som vanligt Nisse Scherman, vem trodde något annat? Men hur många av oss andra minns vad Martin Becks hustru hette (Inga) och hur många som har gestaltat honom på film (7)?

    Fullt i tunnelbanevagnen på hemvägen. Jag fick stå. De s.k. prioriterade sittplatserna var upptagna av ungdomar, däribland flera tonårsflickor (med i ett par fall reströtta väskor på sätena bredvid sig). De föreföll vare sig påtagligt handikappade eller var synbart gravida. Men eftersom ingen av dem reste sig, trots att jag vinnlade mig om att utgöra en närmast fallfärdig anblick, drog jag slutsatsen att de nog ändå var liksom rörelsehindrade.

    Jag kan rapportera att samfärdseln var enklare i Köping på (19)50-talet. Där fanns för resten inga kommunala fortskaffningsmedel. Vi cyklade.

    Vid hemkomsten gladde det mig att gå miste om Ängelby på TV 2, avsnitt 10 av 12, en serie som hör till det snurrigaste jag någonsin upplevt. Hade annars sett fram mot sändningen och få tillfälle att ondgöra mig över smörjan. För övrigt underträffas den enbart av Sverigequizen i fyran, där Björn Hellberg och Ingvar Oldsberg ”spexar” en hel timme och gör sig till åtlöje inför allt folket.

    2/12

    Premiärbesök på vårdcentralen, stelhet i lederna plus diverse hypokondriska anfäktelser. Läkaren visade det sig vara en av mina forna elever som om möjligt var mer nervös för att träffa mig än jag för hennes utlåtande. Konsultationen utmynnade i ett råd om att gymnastisera mera. Mera? Jag? Jag som aldrig rört mig ens mindre och då mest i form av förflyttningar mellan bokhyllan och fåtöljen.
    Ska jag nu tvingas gå med i en grupp med töjbara tanter plus en eller två andra gubbjävlar här på Hemmet? Ur led är tiden.

    4/12

    Hustrun fyllde år igår. Vi två och lilla djurparken (Elin och Esmeralda Durling) inkvarterade oss på Scandic i Nyköping. Som present hade hon i förväg valt en ganska raffinerad pyjamas på Twilfit i Täby centrum. När jag gav henne paketet (Twilfit på kartongen) blev hon helt tagen på hotellsängen av innehållet. Vi håller på så där. Ingen födelsedag utan en överraskning, ingen annan dag heller.

    Mitt liv med deckarna ser annorlunda ut. När upplösningen sent omsider levereras utlöser den sällan någon nämnvärd förvåning. Man är väl miljöskadad.

    5/12

    Jean Bolinder 80 år! Jag har alltid värdesatt honom högt. Måtte han länge få förbli den tillgång han sedan många år varit i deckarsvängen och kulturterrängen.

    8/12

    Tillkallad som adjungerad vid Sällskapets Deckarvännernas styrelsemöte. Man diskuterade tänkbara gäster under 2016 och eftersom många är sugna på livs levande kriminalförfattare hade någon (ständigt denne Nisse Scherman!) sammanställt en lång önskelista. Jag hade ingen svårighet att sälja in namnet Tomas Arvidsson – det väckte en påtaglig entusiasm.Därutöver dryftades alternativa resmål för den traditionstyngda utflykten i slutet av augusti. Örebro och Norrtälje nämndes men Skoga (felhörning av en av de närvarande: Karlskoga) samlade flest röster. Gissa vem som kommer att stå i fokus före, under och efter bussresan dit? Alldeles riktigt, hon står staty där liksom vår nyvalde Grand Master Gunnar Staalesen gör på Strandkajen i Bergen. (Vän av ordning undrar: har någondera blivit tårtad?)

    När datum för akademins vårmöte i Stockholm är spikat kommer Leif-Rune Strandell et consortes att ta reda på förutsättningarna för något slags samarrangemang mellan oss och dem. I varje fall kan vi räkna med en intresserad och engagerad supporterskara, gissningsvis ett par tre dussin, som gärna vill och förhoppningsvis kan bevista den offentliga föreställningen, var den än kommer att äga rum – på ett bibliotek eller på Kulturhuset.

    Före sänggåendet denna tisdag mindes jag att en bekant i mediabranschen nyligen skickat mig en oredigerad piratkopia av sitt produktionsbolags senast inspelade testavsnitt av Deckarmassivet checkar in, en faktadokumentär som ska gå i en av SVT:s konkurrentkanaler med start på nyårsafton. Jag återger de sista programminuternas replikskifte mellan mig (U) och den kvinnliga intervjuaren (I):
    I: Och nu äntligen över till det exempellöst populära inslaget ”Fråga Ulf”. Är medicine licentiaten beredd? Sitter du bra?
    U: Ja, vars. Du då?
    (En textremsa visas underst i bildrutan: ”Har gått charmkurs”.)
    I: Jag? Jag står. Här, strax bakom dig. Vi har fått in två frågor, båda från en hon eller en han som …
    U: En han.
    I: Hur kan du vara så säker på den saken?
    U: Ska du skita i. Vad gäller det?
    I: Jo, så här står det: ”Är det sant att Gammal ost översatts till engelska för Locked Room International och nyligen publicerats i USA?
    U: Stämmer. Hard Cheese heter den over there.
    I: Och? Vad tror du, blir det en succé?
    U: Ja, det vill jag nog mena. Du ska veta att jag är svårt svag för brott, va, så det vore väl själva faderulingen om inte …
    (U blir otydlig, mumlar och grymtar för sig själv)
    I: Om medicine licentiaten skulle spotta ut … eller skjuta den åt sidan med tungan så att … klart? Fint. Sitter den bra?
    U: Ja, vars.
    I: I och med framgången följer säkert fler böcker. Fråga nummer två anspelar på den klassresa du gjort och …
    U: Minns jag tydligt. Vi for till Julita i femman, va. Knepigt folk i det landskapet, Sörmland, dom snor både kor och grisar där. Hur som helst, knappt hade vi passerat Hjälmaresund förrän jag länsat matsäcken, en macka med prickig korv och en med ägg och ansjovis.
    I: Frågeställaren avsåg nog närmast din sociala resa. Du är gammal arbetargrabb, eller hur?
    U: Det kan du ge dig faderulingen på! Farsan slet hårt för att få ihop det. Han jobbade dagskift inom rättsväsendet, va, och jag har mycket att berätta om hur slitsamt jag hade det … mer än alla andra författare här i landet ihop, ska du veta. Oss emellan är dom flesta rena klåparna och borde inte …
    I: Nu verkar det som om du hörs lite dåligt igen. Skulle du kunna försöka tugga ur mun innan du får ett tecken och du kommer i bild?
    U: Gör jag väl om jag vill, va? Äta bör man annars dör man, sa alltid farsan. Skulle förresten inte förvåna mig om Osten kommer som smörgåstårta eller Cheese cake i Staterna endera dan. Det vore blir mums.
    (Kan vara ett skämt för U avfyrar samtidigt ett av sina berömda blyga/förlägna tiowattsleenden, förmodligen på uppmaning från kontrollrummet)
    I: Lycka till med det då. Har du nåt annat på gång?
    U: Nej, vars. Jag är ju gift. Var det inte en tittarfråga till?
    I: Tack för påminnelsen. ”Det ryktas att du har mer i bakfickan, innanför västen så att säga. Vad? Och om det rör sig om dina memoarer – hur lyder titeln?”
    U: Hemlig än så länge. Fast det blir nog antingen Pappa Carl-Axels pojk eller Grattis, fader Durlingen!
    I: Låter spännande. Måste vara jobbigt att konfronteras med dom starka känslor som …
    U: Har jag inga problem med. Inte med nåt annat heller för den delen.
    I: Låter fint. Och därmed måste vi tyvärr sluta. Nästa vecka ska avslöja gärningsmannen bakem mordet på Gustav III och till dess …
    U: Ankarström. Det anade Harry Söderman så tidigt som 1938, va, men sen …
    I: Så se oss då! Hej, hej! Vinka åt kameran, medicine licentiaten! Nej där, den till höger!
    U: Har jag redan käkat fär… äh, checkat färdigt? Kan jag gå nu?

    9/12

    Det lackar mot Nobelfestligheter och Lucia. Låt mig släppa ett par lästips:
    Maria Langs Vitklädd med ljus i hår, hör kanske inte hör till hennes bättre, men Ljusets drottning av PC Jersild är en underbar civilisationskritisk – och situationskomisk – skröna med både deckardrag och klar bäring på de hitresta pristagarnas vistelse i huvudstaden …

    10/12

    Slog en signal till min gamle FKIS-kompis Kjell E Genberg för att prata en stund om ditt och datt. Han är primus motor i Författarsällskapet Stockholm Nord och har den goda smaken att ofta smyga in spänningsförfattare på föreningens veckomöten, onsdag kväll i Sollentuna. I vår kommer K Arne Blom och redovisar sina insatser i genren och inte nog med det: Kjell har i egen hög person bokat sig för en egen show med anledning av att ett halvsekel förflutit sedan han skrev och gav ut sin första bok. Det kan förmodas att hans namn inledningsvis föranledde en del kioskvarningar på sina håll, bl. a. när han 1974 slog in på deckarspåret med Fnask i fördärvet (en titel som kanske lät antyda att den hellre borde smusslas undan i giftskåpet än placerats på finhyllan). Men även sedan fan blivit äldre och pålitligt seriös hade han det motigt.

    Han brukar förtjust berätta om hur han ilsknade till efter en förlagsfest när Göran Bengtson antastade honom med skoningslöst kritiska utfall, säkert välformulerade. Kjell är ju hälsing men tog dessbättre inte till kniven, däremot fällde han honom till golvet med en rallarsving på hederligt svenskt dansbanemanér.

    Man tycker sig här skönja förklaringen till Görans ofta upprepade löfte i händelse av Kjells inval i SvDA: ”Jag hittas hellre död i ett dike”.

    Det ska bli spännande att så småningom, gärna snart, få veta vilka som – efter vår genomgång av tänkbara kandidater på förmiddagen 22/11 på City hotell – accepterat att berika oss med sig själva och sin kompetens. Några av dem är välkomna, vissa inte nödvändigtvis hågade.

    Vid Sällskapet Iduns decembermöte minnestalar alltid sekreteraren, Jan-Sture Karlsson, om under året bortgångna iduneser. Så skedde även denna tionde december och jag lyssnade förstås extra noga på hur han i informativa och uppskattande ordalag sammanfattade Karl G Fredrikssons liv och gärning. En tyst minut avslutade parentationerna. Jag har på både Fredriks och eget initiativ brukat ansluta mig till ”Uppsala-maffian” och får fortsättningsvis söka mig andra samhörigheter i salongerna på Blasieholmen. De kommer rimligen inte att kunna mäta sig med den vi, han och jag, hade.

    11/12

    Denna kväll startar en ny amerikansk deckarserie i TV 4 med, enligt min tidning, ”en i grunden tvivelaktig hjälte” i huvudrollen. Det omdömet håller jag med om samtidigt som jag känner en motvillig fascination för honom. Vad heter han? Någon som vet? Fina priser utlovas!

    Här ett utdrag ur den ännu outgiven thrillern Brandsoldat (Fireman), vem handlar det om: … nedkämpat sektledaren och hela hans HFK intill sista skitstövel.
    Efteråt, så snart de återsågs, knäppte han beslutsamt och fingerfärdigt upp den översta knappen i hennes blus.
    Hon var spektakulärt vacker.
    Nästa knapp, den näst översta, beredde honom inte heller några svårigheter.
    Den tredje i raden befann rakt under den han nyss lirkat loss och föreföll i förstone sitta lite stramt i sitt hål.
    Han ryckte på axlarna.
    Manövern lyckades.
    De övriga, i perfekt nedstigande led (totalt trettiofyra), tycktes alla vara knäppta i god ordning. Som f d militärpolis avskydde han slarv och respektlöshet. En oreglementerad klädsel kunde betyda skillnaden mellan liv och död.
    Inget antydde att den lätta doft av tändvätska som omgav honom besvärade henne.
    Han flyttade handen ett steg neråt, vertikalt, och grep sig an knapp nummer fyra. Den gav genast vika.

    (Två sidor senare):
    … bara ett tio kvar. Han räknade dem för säkerhets skull. Det stämde, tio stycken. Skulle han orka?
    Han ryckte på axlarna.
    Plötsligt flämtade hon till och tryckte honom intill sig. När hennes sylvassa naglar rev djupa och blödande skrapsår i hans tredje gradens brännskada på ryggen genomfors han av en infernalisk smärta men rörde inte en min.
    ”We must Leegalize our relationship”, viskade hon. ”Moreover, Mr Stranger, would you like to have a little Child with me?”
    Han hejdade sig vid tjugofemte knappen, den nionde nerifrån.
    Strax därpå stod han i utkanten av Crooks´Crossing, vid den delstatliga motorvägen. Hade han tur och snabbt fick lift skulle han vara i Alabama före soluppgången. Det rök fortfarande från Hux Flux Klans nedbrunna högkvarter bortom majsfältet.
    Han ryckte på axlarna.

    14/12

    Eftersom jag inte kan hitta på mer att skriva bestämde jag mig i svinottan för att avrunda dessa självbekännelser med en dikt, som förebådar den annalkande julen. Men min fantasi tröt. Inte ens en kopp kaffe med en ostfralla kl. 06.40 öppnade för ett lyriskt inspirationsflöde. Så jag lånar i stället ett skaldestycke från min favorit, Erik Olsson. Han har gett ut samlingen Rimfrost under pseudonym på eget förlag och följande femrading är representativ för honom och hans stilkonst. Som sentida släkting till den naivistiske målaren Lim Johan har han valt Lim Erik som nom de guerre och läsarna får ha överseende med att vissa av stroferna är behäftade med en del versmåttliga förskjutningar:

    För klappen med skridskor en flicka i Ghana blev ledsen
    det året då tomtefar missade rätta adressen.
    ”Den skulle till Flen
    men jag och min ren
    körde fel”, sade han. ”Vi var ovana vid gps:en”.

    Jag bifogar också en liten novell (Låt ingen okänd hjälpa dig) för dem som inte råkat läsa den förut.
    Den anses ha sina poänger, främst tack vare den fullständiga avsaknaden av pedofiler, seriemördare och våldsbejakande psykopater.

    En Fröjdefull Jul och Ett Gott Nytt År
    tillönskar eder alla
    Ulf D

Deckarakademin

Välkommen till Deckarakademins hemsida. Vi är en obunden organisation som sedan 1971 verkar för kriminalgenrens bästa bl a genom att ge ut antologier med såväl fakta som fiktion och genom att uppmärksamma kriminallitterära förtjänster genom att dela ut ett antal priser.

Kontakta oss

För frågor kring hemsidan: info@deckarakademin.se. För frågor kring våra priser m.m. maila info@deckarakademin.se
Hoppa till verktygsfältet