1. Admin2

    Sven Westerberg in memoriam

    by

    Han var en lågmäld, mycket vänlig och humoristisk man, och en uppskattad personlighet i Svenska Deckarakademin, där han valdes in 2001. Nu står hans stol tom: författaren och läraren Sven Westerberg avled den 24 juli efter en lång tids sjukdom, 72 år gammal.

    Han föddes i Vänersborg, men växte upp i Göteborg och Partille. Efter att ha gjort militärtjänstgöring som kryptör tog han en fil.kand-examen 1971. Redan samma år flyttade han till Norge där han fått anställning som lärare. Han stannade i landet i 16 år, och var även verksam som bl.a. kurator inom kriminalvården och utbildningskonsult vid Norska Flyktingrådet. Han gifte sig med Anne Cathrine 1973: makarna har en dotter.

    Trots att han trivdes i Norge kände han hemlängtan till Göteborg. Det resulterade i att han 1987 flyttade tillbaka till sin gamla hemstad och tog en tjänst som lärare vid Folkuniversitetet, samt att han samma år romandebuterade med spionthrillern ”Onsalaaffären” i vilken handlingen utspelas i Göteborgstrakten. Här introducerade han Lennart ”Biskopen” Brask, som har en chefstjänst i det svenska underrättelseväsendet, som huvudperson. Sedermera flyttade Sven med familjen först till Partille och därefter till Floda.

    Hans spionromaner är inte baserade på action eller hårdkokta agenters verksamhet, utan är lågmälda, språkligt genomarbetade berättelser där spänningen sakta byggs upp i väl konstruerade intriger. Handlingen utspelas i huvudsak i Göteborg, och med böcker som ”Göteborgsmorden” (1994) och ”Skuggan av Vasa högre allmänna läroverk” (1996) blev han ett etablerat och respekterat namn.

    Sitt definitiva genombrott fick han dock med den psykologiska thrillern ”Guds fruktansvärda frånvaro” (1999), i vilken rättspsykiatriker Hanna Skogholm gör entré. Boken fick pris av Svenska Deckarakademin som årets bästa svenska kriminalroman. Många anser ändå att nästa Skogholm-roman, ”Judinnans tystnad” (2000), är ännu vassare. Brask och Skogholm medverkar bägge i uppmärksammade ”Andras väg har rastplatser i solen” (2003), där Dag Hammarskjölds död i Afrika 1961 står i centrum för intrigen. Här experimenterade han i viss mån med berättartekniken, och det gjorde han även i fristående ”Det gåtfulla mordet i Partille” (1998), som har betecknats som en blandning av psykologisk kriminalroman, mystik och vad som kallas ”new age fantasy”.

    Sven Westerberg kommer att bli ihågkommen som en noggrann och sparsmakad författare som bemödade sig om att finna en egen röst och berättarstil, och vars böcker inte bara är spännande utan även har stora litterära kvaliteter. Han var en skicklig författare av såväl spionhistorier – en del kritiker har t.o.m. jämfört honom med John le Carré – som psykologiska kriminalromaner. För de som kände honom personligen kommer han också att stanna i minnet som en mycket vänlig man, som gärna höll sig lite i bakgrunden men som var en stor humorist, samt en övertygande scenpersonlighet som aldrig tvekade att bjuda på sig själv.

    Det sistnämnda framgick inte minst vid de framträdanden som den lokala deckarsammanslutningen Dråpliga Sällskapet i Göteborg gjorde. Vid ett minnesvärt tillfälle, då det handlade om ”påskekrim”, berättade han med allvarlig min kunnigt och underhållande om sådana – iklädd lusekofte, golfbyxor, toppluva, vandrarkängor och ryggsäck, vid vilken en liten norsk flagga glatt vajade. På bokmässan spelade han vid ett tillfälle på scen rollen av en kvinna. Efter att ha mottagit publikens jubel stegade han med bestämda steg i väg till närmaste restaurang, iförd damklänning och herrskor. Kvinnoperuken lämnade han med en nigning in i garderoben.

    Han kommer att bli mycket saknad.

    Johan Wopenka

     

  2. Admin2

    Less is more

    by

    Det har aldrig publicerats så mycket kriminallitteratur i Sverige som det gör i våra dagar. Enligt Deckarkatalogen kom det c:a 385 nya deckare förra året, varav närmare två tredjedelar är av svenska författare.
    Men kriminallitteraturen växer inte enbart i antal titlar räknat, utan även i antal sidor. Det har aldrig förr publicerats så många tjocka deckare som just nu. Före 1990-talet var det ovanligt med kriminalromaner på mer än 400 sidor: i dag är det mer eller mindre standard.

    Det har förts fram olika delförklaringar till detta. En del menar att det beror på att författarna ägnar mer utrymme än tidigare åt t.ex. karaktärs- och miljöskildringen, men också i större utsträckning skildrar psykologiska aspekter.
    Andra säger att det helt enkelt beror på datorerna. Det lättare att arbeta om, stryka och utöka i texterna än på den tid då man var tvungen att skriva om allt på papper. Det ligger något i det: det har påpekats att man rätt tydligt kan se när vissa något äldre författare gick över till datorer, för då började deras böcker växa i tjocklek.
    En mer prosaisk förklaring kommer från förlag och bokhandlare. En bok i tegelstensformat behöver inte vara mer än några kronor dyrare än en tunn, och många köpare känner att de får ”mer för pengarna” med en tjock bok. Det får de onekligen också, i sidantal räknat.
    Men kvalitetsmässigt?

    Det finns förvisso författare som klarar av att skriva 500–600 sidor utan att historien tappar i spänning eller att händelseförloppen mattas av. Men de är jämförelsevis få. Vad läsarna istället får är ovidkommande biintriger och händelser som i de flesta fall inte tillför den egentliga kriminalintrigen något: meningslös relationsproblematik, blodigt detaljerade våldsscener, enögd samhällskritik, ointressanta bipersoner etc., samt en mängd onödiga ord, inte sällan i form av adjektiv. Internationellt kallas detta att författaren ”tryfferar” sin historia: han fyller ut den med ord och meningar som inte behövs, som inte tillför något, som tvärtom sänker berättartempot och resulterar i långa s.k. transportsträckor i händelseutvecklingen. Men – de gör den tryckta boken tjockare.
    Av en händelse behövde jag nyligen läsa om några av Georges Simenons romaner om kommissarie Maigret, och fascinerades av hur Simenon med bara några meningar kan beskriva en händelse eller en plats, och hur han genom att enbart återge korthuggna dialoger kan ge en djupare karaktärsteckning än många av dagens författare klarar på fem sidor. Många Maigret-romaner har färre än 200 sidor, åtskilliga färre än 150 – men de flesta är fullödiga och har betydande litterära kvaliteter.
    Simenon är inget undantag. Ser vi på den klassiska kriminallitteraturen finns en rad författare som verkligen är författare, och som kan göra just detta: Raymond Chandler är bara ett exempel. Och då skall vi inte tala om litterära giganter som Ernest Hemingway.
    Bland de mest kända och lovordade svenska kriminalromanerna finns Maj Sjöwalls och Per Wahlöös Beck-svit i tio volymer, 1965–1975. En enda av dessa har mer än 300 sidor, nämligen ”Terroristerna” med sina 420. Alla de andra har alltså färre än 300 sidor, några av dem färre än 200. Och ändå finns de få svenska kriminalförfattare som lyckas få in så mycket kvalitet, spänning och händelser i en enda bok som den här duon.

    Ett par saker skall man dock ha i minne. Dels beror en boks tjocklek inte enbart på sidantalet, utan även på hur den är tryckt, alltså satsyta och stilgrad. Dels finns det som nämnts författare som faktiskt klarar av att skriva tegelstenar som håller läsarens intresse i ett fast grepp över flera hundra sidor: från Dostojevskij och hans ”Brott och straff” (första svenska upplagan är på 400 + 358 sidor) till James Ellroy, vars ”Perfidia” i svensk översättning har 830 sidor.
    För självklart finns det författare som faktiskt lyckas integrera relationsproblematik, samhällskritik och biintriger i berättelsen på ett sätt som visserligen kräver textutrymme, men som fungerar i samklang med huvudintrigen och som tillför extra dimensioner och kvaliteter. Men de är som sagt en (liten) minoritet.
    Framför allt kan man önska att debuterande kriminalförfattare begränsar sig. Henning Mankells utmärkta första renodlade kriminalroman är på skäligen blygsamma 307 sidor, Nessers dito har 299. Läckberg första har 331 sidor och är en klart godkänt debut, medan hennes senaste, ”Häxan”, har 605 och för mig känns åtminstone 200 sidor för lång.
    Och om det verkligen är så, som ryktet hävdar, att svenska förlag uppmanar författare att skriva så långt som möjligt så nyttjar det på sikt vare sig kriminallitteraturen eller förlagens försäljningssiffror. Kvalitet är på sikt mer vinstgivande än kvantitet. Därför är det värt att begrunda det faktum att danskan Ane Riels roman ”Harpiks” (på svenska ”Kåda”), som vann Deckarakademins pris för årets bästa översatta roman förra året, och dessutom prisbelönts som ”årets bästa deckare” i Danmark och Norge – samt i hela Norden, genom att hon fick Skandinaviska Kriminalsällskapets pris Glasnyckeln. Aldrig tidigare har en nordisk roman vunnit så många prestigefyllda utmärkelser. Och fler bör kunna komma: översättningar är på väg i en lång rad språk.
    Bokens längd? Den svenska översättningen är på 240 sidor…

    Johan Wopenka

    Fotnot: Alla sidangivelser gäller förstaupplagan om ej annat uppges. Uppgifterna är tagna dels från böckerna, dels från KB:s Libris-katalog.

Deckarakademin

Välkommen till Deckarakademins hemsida. Vi är en obunden organisation som sedan 1971 verkar för kriminalgenrens bästa bl a genom att ge ut antologier med såväl fakta som fiktion och genom att uppmärksamma kriminallitterära förtjänster genom att dela ut ett antal priser.

Kontakta oss

För frågor kring hemsidan: bibbi.wopenka@gmail.com. För frågor kring våra priser m.m. maila bibbi.wopenka@gmail.com
Hoppa till verktygsfältet