1. Admin2

    Håll ögonen på översättningarna

    by

    Årsskiftet är passerat, och Deckarakademins läsgrupper ligger i startgroparna för att ta del av vad litterärt kriminellt som komma skall under innevarande år.
    Inte minst nyfikna är vi som sitter i gruppen för översättningar. För det förefaller onekligen som om något är på gång vad det gäller den internationella kriminallitteraturen – kanske ett generationsskifte?
    Såväl 2015 som 2016 gick Deckarakademins pris för bästa till svenska översatta kriminalhistoria till romandebutanter: ”Galveston” av Nic Pizzolatto respektive ”Yxmannen” av Ray Celestin. Ännu mer anmärkningsvärt är att faktiskt hela fyra av de fem romaner som nominerades till priset förra året är respektive författares förstlingsverk i genren. Därtill kommer att den femte nominerade författaren, Elizabeth Hand, aldrig tidigare översatts till svenska, varför samtliga de nominerade böckerna har upphovsmän (eller -kvinnor) som tidigare varit okända på den svenska bokmarknaden.
    Nu skall Deckarakademin förvisso inte ta åt sig äran av att ha upptäckt de här författarna och böckerna. Samtliga har blivit mer eller mindre stora bestsellers internationellt, och flera av dem har prisbelönats då de kommit på originalspråket. Och det finns fler debutanter som är värda att uppmärksamma.

    Noterbart är även att 2016 års nominerade böcker starkt skiljer sig från varandra.
    + Celestin – som faktiskt är engelsman – har skrivit en mustig, historisk deckare om en seriemördare (som faktiskt existerat, men som i verkligheten aldrig avslöjades) i New Orleans vid förra sekelskiftet. Det är en lysande skildring av staden, dess musik, mat och människor, och med en viss jazzmusiker L. Armstrong i en ”Watson-roll”. OK, det finns svagheter, men det är en livfull och underhållande berättelse med god intrig – och med tre olika ”problemlösare” som arbetar var för sig.
    + Elizabeth Hand är ett etablerat namn i USA, med rötter i New Yorks punkvärld. Det har också hennes kvinnliga huvudperson. Det är en originell berättelse om ett mord i en f.d. hippie-koloni, och kännetecknas av ett stort intresse för fotografering samt ett egensinnigt, väl fungerande språk (f.ö. skickligt översatt av Linda Skugge). Har ni läst Patti Smiths böcker kommer ni att hitta likheter vad det gäller berättarstilen.
    + Jax Miller (kvinnlig författare!) har med ”Var du än är” skrivit en våldsam – såväl fysiskt som psykiskt – berättelse om en kvinna som lever med skyddad identitet, men som träder fram för att hjälpa den dotter hon bara mött under två minuter – vid förlossningen. Det är en berättelse om folket utanför, de människor som ibland betecknas som ”white trash”, och kvinnans presentation av sig själv är en sammanfattning av stämningen i boken: ”Call me what you will: a murderer, a cop killer, a fugitive, a drunk”.
    + Nicholas Searles ”Den gode lögnaren” är en annorlunda berättelse om en bondfångare och bedragare, och handlingen kretsar inte kring mord även om sådana förekommer i bakgrunden. Inledningen äger rum i våra dagar, men sedan letar sig författaren tidsmässigt tillbaka – för att med en överraskande vändning återvända till nutid.
    + Norrmannen Gard Sveens ”Den siste pilgrimen” är en tegelsten som även den söker sig bakåt: intrigen bygger på händelser under andra världskriget, då norska motståndsrörelsen kämpade mot nazistiska ockupanter och deras medlöpare. Upplösningen är skickligt konstruerad, och sanningen väl dold fram till slutet.

    I glädjen över nya, läsvärda namn skall dock påpekas att många etablerade författare också det gjorde bra ifrån sig: Anne Holt, Jørn Lier Horst, Peter James, Deon Meyer, Ian Rankin och Peter Robinson för att nämna bara några.
    Men – och det är verkligen ett aber – i princip all kriminallitteratur som översätts till svenska är översättningar från engelskan. OK, det finns en handfull också från de övriga nordiska språken, men vad det gäller andra språk är det rasande dåligt – se Deckarkatalogen. Jag har svårt att förstå varför inte t.ex. fransyskan Fred Vargas (eg. Frédérique Audoin-Rouzeau) fått större uppmärksamhet i Sverige. Förra årets ”Istider” är förvisso inte hennes bästa, men definitivt mer läsvärd än åtskilliga av de engelska/amerikanska romanerna. Och håll ögonen öppna efter spanjorskan Dolores Redondo – hennes ”Den osynlige väktaren” var länge med i diskussionerna i Deckarakademins läsgrupp, och det med all rätt!

    Men det finns alltså skäl att med viss spänning se fram emot årets utbud. För att runda av, låt mig dock ändå nämna en bok av en engelsk författare, eftersom den är så otidsenligt originell att den är värd att uppmärksamma: James Runcies ”Dödens skugga”. Huvudperson och ”detektiv” är en ung kyrkoherde, Sidney Chambers. Boken innehåller fem noveller som hänger samman – inte vad det gäller brottsfallen (som visst inte handlar om enbart mord), med väl tidsmässigt och vad skildringen av det som sker med och runt kyrkoherden beträffar. Den utspelas på 1950-talet, och det handlar om renodlade, traditionella pusseldeckarhistorier.
    Tycker ni det låter bekant har ni alldeles rätt: detta är historierna som tv-serien ”Morden i Grantchester” är baserade på…

    Johan Wopenka

  2. Admin2

    Är allt kriminallitteratur?

    by

    De senaste tio åren har det talats och skrivits mycket om det som ibland kallas det svenska ”deckarundret”. Tanken är att kriminallitteraturen från att ha fört en måttfull tillvaro som en rätt blygsam del av skönlitteraturen plötsligt exploderat och, om man nu ska tro de mest entusiastiska (eller alarmistiska) kommentarerna, kommit att bli den dominerande litteraturformen.
    Så är det knappast.
    Det finns nämligen siffror. 2015 utkom i Sverige, enligt Nationalbibliografin, 2 019 skönlitterära verk för vuxna skrivna på svenska och ytterligare 1 155 översatta till svenska. Enligt Deckarkatalogen, som finns här på Deckarakademins hemsida, kom 2015 192 nyskrivna svenska kriminalromaner och novellsamlingar samt 84 översatta.
    De här siffrorna är inte exakta. Till exempel kan några böcker ha missats, och nyutgåvor finns inte med i antalen från Deckarkatalogen. Men proportionerna är ändå rätt talande. 2015 utgjorde kriminallitteratur lite mindre än 9 procent av skönlitteraturen för vuxna.

    Låt oss titta på några siffror till.
    År 2000 kom det ut 78 svenskskrivna kriminalromaner och novellsamlingar. Och 95 översatta. Totalt alltså 173. Utgivningen av skönlitteratur för vuxna var också den mindre än i dag och stannade på omkring 1 800. Kriminallitteraturens andel var med andra ord en smula större än i dag, strax under 10 procent.
    Helst skulle jag vilja gå ytterligare femton eller tjugo år bakåt. Totalantalet skönlitterära verk för vuxna runt 1980 skilde sig inte mycket från antalet år 2000, utan hamnade strax under tvåtusen böcker. Och av dem utgjorde kriminallitteraturen nära tvåhundra, med andra ord också då kring tio procent.

    Var hittar man då det där ”deckarundret”?
    Det som har förändrats är dels utgivningens struktur, dels vad förlagen väljer att ge ut. 1980 fanns så gott som ingen egenutgivning. De böcker som utkom gjorde det på kommersiellt verksamma bokförlag. Och bland de förlagen ingick några mycket stora utgivare av originalpocket som inte såldes i bokhandeln utan i tidningshandeln, så kallade ”kioskpocketböcker”. De böckerna recenserades så gott som aldrig, nämndes sällan som en del av bokutgivningen, men hade ofta mycket stora upplagor. Och en betydande del av dem var kriminallitteratur. Enbart B. Wahlströms förlags deckarserie Manhattanboken utgav från 1952 till 1991 475 titlar, eller i snitt en i månaden. Och det fanns många deckarserier, inte bara från Wahlströms utan också från de andra stora utgivarna som Wennerbergs och Williams.
    Kioskpocketen försvann nästan helt i början av 1990-talet. Skälet var att tidningsdistributören Presam då brutits sönder och det nya distributionsföretaget Tidsam slutade sälja kioskpocketserierna. Då kom det som kallades ”pocketexplosionen” – de stora bokhandelsförlagen ökade drastiskt sin pocketutgivning. Skälet var inte konstigt: man hade blivit av med konkurrensen från kioskpocketböckerna. Och eftersom många av kioskböckerna varit deckare fanns det nu utrymme för att öka de övriga förlagens deckarutgivning. Antalet inbundna deckare steg från ett drygt hundratal till drygt hundrafemtio. Men å andra sidan försvann mer än femtio originalpocketdeckare om året.
    Där finns mycket av förändringen mellan 1980 och 2000.
    Mellan 2006 och 2010 inträffade en annan förändring, i två steg. Det första steget var att Stieg Larsson med sina postuma Millenniumromaner blev världens mest lästa svenska författare, vilket på enstaka år ledde till att intresset för svenska kriminalförfattare ökade drastiskt i många länder – framför allt jättemarknaderna Storbritannien och USA – där tidigare mycket få svenskar kommit ut. Det ledde till att svenska förlag blev mer benägna att utge fler svenska kriminalförfattare, eftersom originalförlagen ofta får del av sekundärintäkter på sina böcker. Kort senare kom en under några år oroande försäljningsnedgång på bokmarknaden, delvis en följd av den internationella ekonomiska recessionen 2008 och framåt, i viss mån en konsekvens av det ökande intresset för e-böcker. Det här fick förlagen att titta närmare på kostnadssidan. Och eftersom det för ett förlag är dyrare att ge ut en översatt än en svenskskriven bok så länge försäljningen understiger någonstans runt 4 000 exemplar, ledde det till att andelen översättningar i det svenska bokutbudet minskade och andelen svenska originalböcker ökade.
    Tidigare hade ända sedan 1950-talets början över hälften och ofta så mycket som två tredjedelar eller mer av den kriminallitteratur som utkom i Sverige varit översatt. Nu blev på enstaka år förhållandet det omvända. Och proportionerna har ytterligare förskjutits genom att antalet egenutgivare ökat starkt: författare som inte blir antagna av något förlag publicerar själva sina böcker, ibland enbart i elektronisk form, ofta också i bokform. Av de 192 nyskrivna svenska deckarna år 2015 är närmare femtiotalet utgivna privat eller på egna eller mycket små förlag. Tillkomsten av betalförlag – kommersiella utgivare där författarna själva betalar utgivningskostnaden för sina böcker – har ytterligare bidragit till titelökningen.

    Och ska vi försöka summera det här tycks kontentan bli att kriminallitteraturens andel av den svenska skönlitterära vuxenutgivningen varit någonstans strax under 10 procent under åtminstone de senaste tjugofem åren, men gissningsvis sedan kioskpocketböckerna fick sitt genomslag för snart sextio år sedan. Den enda stora förändringen i utgivningen har skett under de senaste tio åren, och består i att antalet översättningar i stort sett halverats medan antalet svenska deckare har inte bara fördubblats, utan medräknat egenutgivning i skilda former blivit nästan tre gånger så stort som förr.
    Så svaret på rubrikfrågan är nej. Allt är inte kriminallitteratur. Men den har börjat skyltas och uppmärksammas på ett sätt som aldrig förr, mycket därför att svenska författare har visat sig kunna nå en enorm publik med sina deckare, i första hand i Sverige men i tidigare oanad mängd också i många andra länder. Och där finns förmodligen den riktigaste förklaringen till talet om ”deckarundret”: plötsligt skriver de flesta av de mest lästa författarna i Sverige kriminallitteratur.
    Men varför det blivit så sparar vi till en annan gång.

    John-Henri Holmberg

Deckarakademin

Välkommen till Deckarakademins hemsida. Vi är en obunden organisation som sedan 1971 verkar för kriminalgenrens bästa bl a genom att ge ut antologier med såväl fakta som fiktion och genom att uppmärksamma kriminallitterära förtjänster genom att dela ut ett antal priser.

Kontakta oss

För frågor kring hemsidan: bibbi.wopenka@gmail.com. För frågor kring våra priser m.m. maila bibbi.wopenka@gmail.com
Hoppa till verktygsfältet