1. Admin2

    Är allt kriminallitteratur?

    by

    De senaste tio åren har det talats och skrivits mycket om det som ibland kallas det svenska ”deckarundret”. Tanken är att kriminallitteraturen från att ha fört en måttfull tillvaro som en rätt blygsam del av skönlitteraturen plötsligt exploderat och, om man nu ska tro de mest entusiastiska (eller alarmistiska) kommentarerna, kommit att bli den dominerande litteraturformen.
    Så är det knappast.
    Det finns nämligen siffror. 2015 utkom i Sverige, enligt Nationalbibliografin, 2 019 skönlitterära verk för vuxna skrivna på svenska och ytterligare 1 155 översatta till svenska. Enligt Deckarkatalogen, som finns här på Deckarakademins hemsida, kom 2015 192 nyskrivna svenska kriminalromaner och novellsamlingar samt 84 översatta.
    De här siffrorna är inte exakta. Till exempel kan några böcker ha missats, och nyutgåvor finns inte med i antalen från Deckarkatalogen. Men proportionerna är ändå rätt talande. 2015 utgjorde kriminallitteratur lite mindre än 9 procent av skönlitteraturen för vuxna.

    Låt oss titta på några siffror till.
    År 2000 kom det ut 78 svenskskrivna kriminalromaner och novellsamlingar. Och 95 översatta. Totalt alltså 173. Utgivningen av skönlitteratur för vuxna var också den mindre än i dag och stannade på omkring 1 800. Kriminallitteraturens andel var med andra ord en smula större än i dag, strax under 10 procent.
    Helst skulle jag vilja gå ytterligare femton eller tjugo år bakåt. Totalantalet skönlitterära verk för vuxna runt 1980 skilde sig inte mycket från antalet år 2000, utan hamnade strax under tvåtusen böcker. Och av dem utgjorde kriminallitteraturen nära tvåhundra, med andra ord också då kring tio procent.

    Var hittar man då det där ”deckarundret”?
    Det som har förändrats är dels utgivningens struktur, dels vad förlagen väljer att ge ut. 1980 fanns så gott som ingen egenutgivning. De böcker som utkom gjorde det på kommersiellt verksamma bokförlag. Och bland de förlagen ingick några mycket stora utgivare av originalpocket som inte såldes i bokhandeln utan i tidningshandeln, så kallade ”kioskpocketböcker”. De böckerna recenserades så gott som aldrig, nämndes sällan som en del av bokutgivningen, men hade ofta mycket stora upplagor. Och en betydande del av dem var kriminallitteratur. Enbart B. Wahlströms förlags deckarserie Manhattanboken utgav från 1952 till 1991 475 titlar, eller i snitt en i månaden. Och det fanns många deckarserier, inte bara från Wahlströms utan också från de andra stora utgivarna som Wennerbergs och Williams.
    Kioskpocketen försvann nästan helt i början av 1990-talet. Skälet var att tidningsdistributören Presam då brutits sönder och det nya distributionsföretaget Tidsam slutade sälja kioskpocketserierna. Då kom det som kallades ”pocketexplosionen” – de stora bokhandelsförlagen ökade drastiskt sin pocketutgivning. Skälet var inte konstigt: man hade blivit av med konkurrensen från kioskpocketböckerna. Och eftersom många av kioskböckerna varit deckare fanns det nu utrymme för att öka de övriga förlagens deckarutgivning. Antalet inbundna deckare steg från ett drygt hundratal till drygt hundrafemtio. Men å andra sidan försvann mer än femtio originalpocketdeckare om året.
    Där finns mycket av förändringen mellan 1980 och 2000.
    Mellan 2006 och 2010 inträffade en annan förändring, i två steg. Det första steget var att Stieg Larsson med sina postuma Millenniumromaner blev världens mest lästa svenska författare, vilket på enstaka år ledde till att intresset för svenska kriminalförfattare ökade drastiskt i många länder – framför allt jättemarknaderna Storbritannien och USA – där tidigare mycket få svenskar kommit ut. Det ledde till att svenska förlag blev mer benägna att utge fler svenska kriminalförfattare, eftersom originalförlagen ofta får del av sekundärintäkter på sina böcker. Kort senare kom en under några år oroande försäljningsnedgång på bokmarknaden, delvis en följd av den internationella ekonomiska recessionen 2008 och framåt, i viss mån en konsekvens av det ökande intresset för e-böcker. Det här fick förlagen att titta närmare på kostnadssidan. Och eftersom det för ett förlag är dyrare att ge ut en översatt än en svenskskriven bok så länge försäljningen understiger någonstans runt 4 000 exemplar, ledde det till att andelen översättningar i det svenska bokutbudet minskade och andelen svenska originalböcker ökade.
    Tidigare hade ända sedan 1950-talets början över hälften och ofta så mycket som två tredjedelar eller mer av den kriminallitteratur som utkom i Sverige varit översatt. Nu blev på enstaka år förhållandet det omvända. Och proportionerna har ytterligare förskjutits genom att antalet egenutgivare ökat starkt: författare som inte blir antagna av något förlag publicerar själva sina böcker, ibland enbart i elektronisk form, ofta också i bokform. Av de 192 nyskrivna svenska deckarna år 2015 är närmare femtiotalet utgivna privat eller på egna eller mycket små förlag. Tillkomsten av betalförlag – kommersiella utgivare där författarna själva betalar utgivningskostnaden för sina böcker – har ytterligare bidragit till titelökningen.

    Och ska vi försöka summera det här tycks kontentan bli att kriminallitteraturens andel av den svenska skönlitterära vuxenutgivningen varit någonstans strax under 10 procent under åtminstone de senaste tjugofem åren, men gissningsvis sedan kioskpocketböckerna fick sitt genomslag för snart sextio år sedan. Den enda stora förändringen i utgivningen har skett under de senaste tio åren, och består i att antalet översättningar i stort sett halverats medan antalet svenska deckare har inte bara fördubblats, utan medräknat egenutgivning i skilda former blivit nästan tre gånger så stort som förr.
    Så svaret på rubrikfrågan är nej. Allt är inte kriminallitteratur. Men den har börjat skyltas och uppmärksammas på ett sätt som aldrig förr, mycket därför att svenska författare har visat sig kunna nå en enorm publik med sina deckare, i första hand i Sverige men i tidigare oanad mängd också i många andra länder. Och där finns förmodligen den riktigaste förklaringen till talet om ”deckarundret”: plötsligt skriver de flesta av de mest lästa författarna i Sverige kriminallitteratur.
    Men varför det blivit så sparar vi till en annan gång.

    John-Henri Holmberg

  2. Admin2

    Jag har världens bästa jobb!

    by

    Mitt jobb är att läsa deckare och att prata och skriva om deckare i olika sammanhang, inom och utom Sverige. Ofta är jag ute och håller deckarföreläsningar på bibliotek eller universitet, samtalar med deckarförfattare på scen på bokmässor och deckarfestivaler. Och inte minst möter jag en massa andra härliga deckarälskare och deckarläsare. Deckarläsare är inte som de flesta andra läsare. De läser mer och kan oftast otroligt mycket om sin genre. De älskar att prata om vad de läser och att tipsa andra om sina favoriter och få nya tips tillbaka. En mer tacksam publik kan man knappast ha som föreläsare; en publik som inte bara lyssnar och vill ha mer, utan som också gärna frågar, kommenterar och diskuterar.
    Många läsare som hör mig prata om deckare för första gången brukar säga att en viktig del av behållningen är att jag sätter ord på och kategoriserar den kunskap de redan har. Alla vet ju att de gillar den ena författarens böcker bättre än den andras, men kanske inte riktigt varför. Det blir plötsligt tydligt när man får klart för sig vad som skiljer en pusseldeckare från en seriemördarthriller, en spionthriller från en polisroman. Och alla känner ju till Miss Marple, men har inte tänkt på att hon bygger på en av de tidiga stereotyperna för kvinnliga detektiver, den nyfikna ungmön, som är en stereotyp vi faktiskt kan hitta i många deckare än idag – och just sådana likheter kan få oss att få syn på nya saker i en bok. Eller så har de inte funderat över vad det är som gör att de är så förtjusta i just de svenska landsbygdsdeckarna… Att få den egna kunskapen bekräftad, och att dessutom få strukturer som gör att kunskapen framträder ännu tydligare, är naturligtvis en härlig känsla.
    En av de vanligaste frågor jag får när jag är ute och pratar om deckare i olika sammanhang är vilken den bästa deckaren jag någonsin läst är. Det är en fråga som är helt omöjlig att svara på. Mitt standardsvar är att det växlar från vecka till vecka, från månad till månad, allteftersom jag läser nya böcker. Olika författare har ju olika kvaliteter, det blir en fråga om äpplen och päron, om personlig smak, och smaken är dessutom något som hela tiden utvecklas och förändras. Ju fler deckare man läser, desto snabbare förändras också preferenserna. Man vill ständigt bli överraskad, ständigt hitta något som känns originellt. Det gör också att jag ofta är förtjust i nya deckare. När jag förklarat allt det här brukar jag sen nämna några av mina favoritförfattare, men betona just att de är personliga favoriter, inte objektivt sett bäst i genren – som om nu någon bok någonsin skulle kunna vara objektivt sett bättre än alla andra.
    Boktips efterfrågas alltid, oavsett om jag föreläser på ett bibliotek eller nämner vad jag sysslar med för någon ny bekantskap på en fest. Jag svarar alltid med motfrågor. Vad är det bästa du själv läst på sistone? Vilka författare och vilken typ av deckare gillar du? Ska det vara snällt och klurigt eller blodigt och våldsamt? Ska det vara psykologiskt spännande eller kanske mycket action och högt tempo? Först när man vet vilken typ av deckare någon föredrar går det att ge bra rekommendationer. Det är meningslöst att rekommendera Jens Lapidus till någon som egentligen helst läser Kristina Appelqvist – eller tvärt om.
    En annan fråga jag ofta får är om jag själv tänker skriva någon deckare. Svaret där är också alltid ungefär det samma: Den chansen är nog väldigt liten… även om det hade varit kul! Jag är full av beundran för alla som lyckas färdigställa en bok. Det kräver otroligt mycket tid och hårt arbete, och ju mer jag träffar författare, desto mer jobb inser jag att det är att få ihop en bok. Dessutom är jag helt övertygad om att det är svårare att skriva en deckare än att skriva en vanlig roman, åtminstone en bra deckare. Det är så mycket som ska gå ihop, det måste vara spännande så att läsaren vill läsa vidare, samtidigt som logiken måste hänga ihop hela vägen. Man måste vara medveten om och ta hänsyn till genrekonventioner, men samtidigt bryta mot dessa lagom mycket så att läsaren fortfarande blir överraskad. När man läser så många deckare som jag gör blir man också extra medveten om hur svårt det är att skriva något som är riktigt bra och som skiljer sig från mängden. Det finna en massa deckare som följer standardformat 1A och som är bra, men de kan aldrig bli sådär riktigt fantastiska. Ibland kan den där skillnaden vara subtil och svår att se för den oinvigde, ibland ropar den högt till läsaren redan från första sidan. Men vad det är som gör att vissa författare lyckas få till det där lilla extra och andra inte, det är omöjligt att säga. Och när man som jag jobbar med deckare känns det inte riktigt som något attraktivt alternativ att skriva en medioker deckare… även om jag skulle vara extremt stolt även över att ha fått ihop en sådan – men chansen att det händer är nog nästan noll.
    Och varför skulle jag bli deckarförfattare när jag redan har världens bästa jobb? Jag får syssla med deckare på heltid, skriva och prata om det som intresserar mig mest, och dessutom träffa en massa intressanta läsare, författare och andra som på något sätt har med deckare att göra eller är intresserade av genren. Mina erfarenheter säger mig också att deckarförfattare generellt sett är trevligare och roligare än andra författare. Kanske beror det på att genren inte är lika pretentiös och prestigefylld som många andra typer av litteratur, och på att den svenska deckarscenen idag präglas mer av gemenskap än av konkurrens. Och detsamma verkar gälla de svenska deckarläsarna, som inte bara är väldigt kunniga människor som jag ständigt lär mig något nytt av, utan som också brukar vara väldigt trevliga bekantskaper. Sa jag att jag har världens bästa jobb?

    KERSTIN BERGMAN
    Kerstin Bergman är sekreterare i Svenska Deckarakademin där hon sedan 2011 innehar en av kritikerstolarna. Hon recenserar deckare i dagspressen och arbetar som föreläsare, skribent på deckarområdet inom företaget CrimeGarden. Vanligtvis bloggar hon om deckare på www.crimegarden.se.

Deckarakademin

Välkommen till Deckarakademins hemsida. Vi är en obunden organisation som sedan 1971 verkar för kriminalgenrens bästa bl a genom att ge ut antologier med såväl fakta som fiktion och genom att uppmärksamma kriminallitterära förtjänster genom att dela ut ett antal priser.

Kontakta oss

För frågor kring hemsidan: bibbi.wopenka@gmail.com. För frågor kring våra priser m.m. maila bibbi.wopenka@gmail.com
Hoppa till verktygsfältet