1. Admin2

    På spaning bland Ripperologerna

    by

    Förra året hade jag förmånen att få fira jul i England. Plus 14 grader och blommande träd ökade inte direkt julstämningen. För att muntra upp oss klämde vi in en guidad Jack the Rippertur i de delar av östra London där han härjade som värst för mer än 100 år sedan. Eller om det var fler än en person. Ingen greps någonsin för de fem bestialiska mord på prostituerade kvinnor som skedde från augusti till november 1888. Flera misstänkta finns dock. De vittnesmål som finns talar om en man, ibland med skärmmössa och sjömansrock.

    Detta om något kan man ju kalla cold cases. Obefintliga tekniska undersökningar av de döda och platserna där de hittades samt offrens låga sociala ställning bidrog sannolikt till att fallen förblev olösta. Bland annat försökte sig polisen på att fotografera ögonen på offer nummer fem, för att eventuellt i bästa fall kunna framkalla det som var hennes sista synintryck i livet. Utan framgång. Skräcken spred sig och polisen gjorde vad de kunde; de patrullerade i uniform, civilklädda och till och med utklädda till prostituerade. Eller så är det sistnämnda bara en skröna för turisterna.
    Vi är nästan 50 personer som samlas vid tunnelbanestationen Tower Hill i centrala London en mörk decemberkväll för att helt frivilligt gå i den legendariska seriemördarens fotspår. Då ska man veta att turen ges varje kväll. Och två gånger på lördagar. Alltså åtta turer i veckan. Mest turister förstås. Vår guide heter Steve Newman och är ett fullblodsproffs. Han kan alla teorier om Jack the Ripper på sina fem fingrar och hänvisar emellanåt till de förståsigpåare som han kallar Ripperologists, alltså Ripperologer. De som tror sig ha funnit lösningen på gåtan. Privatspanarna.
    Vi stannar på drygt tio ställen och Steve Newman flyger upp på kanter och upphöjningar för att medryckande berätta allt mer bloddrypande detaljer. Flera andra guidefirmor rör sig också i området, så totalt är det ännu fler än vi som får veta mer om det fenomen som kommit att kallas Jack the Ripper. Det här är uppenbarligen big business.

    Så vad har vi? Fem kroppar av prostituerade kvinnor (kanske fler):
    31 augusti 1888: Mary Ann Nichols, alkoholiserad. Avskuren hals och skador runt könsorganet.
    8 september: Annie Chapman, inälvorna uppdragna över hennes högra axel.
    30 september: svenska Elizabeth Stride, ”Long Lizzie”, från Torslanda i Göteborg. Här tror man att gärningspersonen blev störd av en häst och vagn som kom förbi, endast hennes strupe var avskuren.
    30 september: Catherine Eddowes, halsen avskuren, inälvorna uppdragna över höger axel. Bland annat en njure saknades. Ansiktet sönderskuret på ett rituellt vis. Mördades samma natt som Long Lizzie. Här kunde gärningspersonen avsluta sitt verk ostört.
    9 november: Mary Jane Kelly, livmodern, njurarna och ett bröst utskurna och placerade vid hennes huvud. Levern mellan hennes fötter och övriga inälvor uppdragna över höger axel.
    Därefter upphörde morden. Var gärningspersonen död eller fängslad eller avflyttad? Ingen vet.
    I samtliga fall användes kniv. Det har hela tiden funnits tankar om att gärningspersonen haft kunskaper om anatomi. Sönderskurna ansikten och utskurna livmödrar tyder på ett hat mot kvinnor. Män som hatar kvinnor är dessvärre ingenting nytt.

    På 2000-talet har det uppstått diskussioner om hur många kvinnor det egentligen rörde sig om. I den dokumentation som polisen gjorde kom morden att kallas The Whitechapel Murders. Där finns elva offer inräknade.
    Flera huvudmisstänkta har nämnts genom åren: Montegue Druitt, lärare på en privatskola som hittades dränkt i Themsen i december 1888. Han lämnade efter sig ett brev där han befarade att han skulle bli sinnessjuk. Hans pappa var slaktare. Aaron Kosminski och John Pizer bodde båda i området och betedde sig underligt. En del har avskrivit dem med hänvisning till psykisk ohälsa. James Maybrick vars dagböcker hittades av en Mr Barret på 1990-talet. Dagböckerna ansågs senare vara förfalskningar. Det finns ytterligare några som figurerat.

    Men vad är det då som får så många att fascineras av de här olösta morden? Att det kommer ofattbara 50 turister varje kväll mer än 100 år senare?
    Brott i sig fascinerar uppenbarligen och ännu mer olösta brott. Kanske finns en förhoppning om att kunna hitta lösningen, trots allt.
    Östra London bombades svårt under andra världskriget, så det är inte många hus från 1888 som står kvar idag, men några tegelklädda fasader ger en känsla av hur det kan ha sett ut. Här rådde stor fattigdom och hög kriminalitet. Steve Newman målar upp scener med prostituerade som tog emot kunder under järnvägsbroarna. Vi står på moderna byggarbetsplatser i det moderna London som växer så det knakar och försöker föreställa oss hur det var, då.
    Rykten och teorier om gärningspersonen eller personerna har inte saknats. Det finns spekulationer om att frimurarna skulle ha varit inblandade, liksom att motivet fanns att söka inom kungahuset där ett oäkta barn enligt en del sägs ska ha försökt suddas ut genom att de kvinnor som visste något skulle tas av daga.

    Och det finns ju mängder av böcker om detta, förstås. En sökning på Jack the Ripper på en av våra större nätbokhandlar ger 347 träffar. Om man bara ska läsa en enda rekommenderar guidefirman The Complete Jack the Ripper av Donald Rumbelow, nyutgiven 2013. Han är välkänd kriminalhistoriker och har under lång tid arbetat med Jack the Ripper.
    Flera av de andra böckerna har inte helt anspråkslösa titlar som The True History of Jack the Ripper eller The Mammoth Book of Jack the Ripper. Här finns, påstås det, Alla Fakta.
    En spektakulär titel kom ut 2014, av affärsmannen Russell Edwards, och heter Naming Jack the Ripper. Han kom över en sjal som tillhört det fjärde offret, Catherine Eddowes. Genom modern DNA-teknik hittade man såväl hennes blod som DNA från den misstänkte mördaren på sjalen.
    Ett av de senaste alstren kom 2015 och är skriven av Bruce Robinson: They all love Jack. Den räknas som faktabok och driver den sakliga tesen att Jack kanske inte alls var det mysterium som eftervärlden vill göra honom till. Den är på respektingivande 864 sidor.
    Man kan också köpa en återutgiven svensk bok från 1889 med titeln Jack Uppsprättaren eller Berättelsen om den niodubble qvinnomördaren från staden London samt en ömklig visa om den blodiga Jack.
    Jag har inte läst någon av titlarna ovan. Men vill man sätta fantasin i rörelse kan de vara en ingång till gåtan.

    Det finns givetvis filmer om händelserna också. From Hell från 2001 är en filmatisering med Jonny Depp som polisen Frederick Abberline vid Scotland Yard, som var den som drev stora delar av utredningen efter mördaren. Här skildras frimurarspåret samt den underliga vändningen att polisen blir kär i den som i verkligheten blev det sista offret, men i filmen överlever hon. Filmen bygger på den grafiska novellen med samma titel av Alan Moore and Eddie Campbell.

    Andra har senare fört fram teorin att mördaren skulle vara polisen Frederick Abberline själv. Konspirationsteorierna flödar. From Hell är också så som ett brev är daterat som skickades till en lokal utredare tillsammans med en ruttnande njure som möjligen kan ha varit den som saknades i kroppen på Catherine Eddows.

    Egentligen gillar jag inte seriemördare alls, varken i verkligheten eller i fiktionen. Det är för att de är så väldigt ovanliga. Fiktion kan skapa sin egen verklighet, kanske någon invänder. Men det är det enda uttalade råd riktiga poliser har givit mig som författare: ”Vad du gör, skriv aldrig om seriemördare, för de finns knappt.” Ändå är de så rikligt representerade i litteraturen.
    En gissning, helt amatörmässig, efter denna guidade tur är att vi kanske har att göra med mer än en gärningsperson. Att det skulle finnas flera Ripprar. Kanske någon copycat. Kanske någon inblandad journalist som visste något. Steve tror inte att breven som skrivits och undertecknats med Jack the Ripper kommer från en gärningsman. Dessutom är det ett långt hopp i tid mellan offer fyra och fem. Varför?
    Fältet är öppet för spekulation. Men då blir inte berättelsen, legenden om Jack, lika tydlig.
    Publikens fascination för den eller de som kallas Jack the Ripper bygger på samma sak som driver en deckarläsare; vem är den skyldiga? Vad är motivet? Varför gör någon detta? Varför så brutalt? Varför enbart prostituerade? En bladvändare, genom sekler. Och då vill man förstås gärna att det är en person. Mord och kvinnohat som underhållning.
    Det är förstås också något kittlande med att befinna sig på platsen, mordplatserna, i mörkret. Även om man inte har en susning om vem det var som gjorde detta. Och även om det förstås är väldigt sorgligt att ett sådant hat mot kvinnor fortfarande lockar publiken så. En allmän sökning på Jack the Ripper ger mer än 12 miljoner träffar på nätet.
    Till och med jag dras mycket motvilligt med. Trots att jag är emot såväl seriemördare som män som hatar kvinnor undrar också jag: hur gick det till egentligen?

    The Ten Bells Pub ligger fortfarande kvar på hörnet av Commercial Street och Fournier Street, där den låg redan 1888. Offer nummer två och offer nummer fem, Annie Chapman och Mary Jane Kelly, sågs där innan de mördades. Där går det fortfarande att få sig en pint, i väntan på mordgåtornas lösning. Det lyser hemtrevligt genom fönstren. Kom, vi går in…

    Christina Wahldén

  2. Admin2

    Håll ögonen på översättningarna

    by

    Årsskiftet är passerat, och Deckarakademins läsgrupper ligger i startgroparna för att ta del av vad litterärt kriminellt som komma skall under innevarande år.
    Inte minst nyfikna är vi som sitter i gruppen för översättningar. För det förefaller onekligen som om något är på gång vad det gäller den internationella kriminallitteraturen – kanske ett generationsskifte?
    Såväl 2015 som 2016 gick Deckarakademins pris för bästa till svenska översatta kriminalhistoria till romandebutanter: ”Galveston” av Nic Pizzolatto respektive ”Yxmannen” av Ray Celestin. Ännu mer anmärkningsvärt är att faktiskt hela fyra av de fem romaner som nominerades till priset förra året är respektive författares förstlingsverk i genren. Därtill kommer att den femte nominerade författaren, Elizabeth Hand, aldrig tidigare översatts till svenska, varför samtliga de nominerade böckerna har upphovsmän (eller -kvinnor) som tidigare varit okända på den svenska bokmarknaden.
    Nu skall Deckarakademin förvisso inte ta åt sig äran av att ha upptäckt de här författarna och böckerna. Samtliga har blivit mer eller mindre stora bestsellers internationellt, och flera av dem har prisbelönats då de kommit på originalspråket. Och det finns fler debutanter som är värda att uppmärksamma.

    Noterbart är även att 2016 års nominerade böcker starkt skiljer sig från varandra.
    + Celestin – som faktiskt är engelsman – har skrivit en mustig, historisk deckare om en seriemördare (som faktiskt existerat, men som i verkligheten aldrig avslöjades) i New Orleans vid förra sekelskiftet. Det är en lysande skildring av staden, dess musik, mat och människor, och med en viss jazzmusiker L. Armstrong i en ”Watson-roll”. OK, det finns svagheter, men det är en livfull och underhållande berättelse med god intrig – och med tre olika ”problemlösare” som arbetar var för sig.
    + Elizabeth Hand är ett etablerat namn i USA, med rötter i New Yorks punkvärld. Det har också hennes kvinnliga huvudperson. Det är en originell berättelse om ett mord i en f.d. hippie-koloni, och kännetecknas av ett stort intresse för fotografering samt ett egensinnigt, väl fungerande språk (f.ö. skickligt översatt av Linda Skugge). Har ni läst Patti Smiths böcker kommer ni att hitta likheter vad det gäller berättarstilen.
    + Jax Miller (kvinnlig författare!) har med ”Var du än är” skrivit en våldsam – såväl fysiskt som psykiskt – berättelse om en kvinna som lever med skyddad identitet, men som träder fram för att hjälpa den dotter hon bara mött under två minuter – vid förlossningen. Det är en berättelse om folket utanför, de människor som ibland betecknas som ”white trash”, och kvinnans presentation av sig själv är en sammanfattning av stämningen i boken: ”Call me what you will: a murderer, a cop killer, a fugitive, a drunk”.
    + Nicholas Searles ”Den gode lögnaren” är en annorlunda berättelse om en bondfångare och bedragare, och handlingen kretsar inte kring mord även om sådana förekommer i bakgrunden. Inledningen äger rum i våra dagar, men sedan letar sig författaren tidsmässigt tillbaka – för att med en överraskande vändning återvända till nutid.
    + Norrmannen Gard Sveens ”Den siste pilgrimen” är en tegelsten som även den söker sig bakåt: intrigen bygger på händelser under andra världskriget, då norska motståndsrörelsen kämpade mot nazistiska ockupanter och deras medlöpare. Upplösningen är skickligt konstruerad, och sanningen väl dold fram till slutet.

    I glädjen över nya, läsvärda namn skall dock påpekas att många etablerade författare också det gjorde bra ifrån sig: Anne Holt, Jørn Lier Horst, Peter James, Deon Meyer, Ian Rankin och Peter Robinson för att nämna bara några.
    Men – och det är verkligen ett aber – i princip all kriminallitteratur som översätts till svenska är översättningar från engelskan. OK, det finns en handfull också från de övriga nordiska språken, men vad det gäller andra språk är det rasande dåligt – se Deckarkatalogen. Jag har svårt att förstå varför inte t.ex. fransyskan Fred Vargas (eg. Frédérique Audoin-Rouzeau) fått större uppmärksamhet i Sverige. Förra årets ”Istider” är förvisso inte hennes bästa, men definitivt mer läsvärd än åtskilliga av de engelska/amerikanska romanerna. Och håll ögonen öppna efter spanjorskan Dolores Redondo – hennes ”Den osynlige väktaren” var länge med i diskussionerna i Deckarakademins läsgrupp, och det med all rätt!

    Men det finns alltså skäl att med viss spänning se fram emot årets utbud. För att runda av, låt mig dock ändå nämna en bok av en engelsk författare, eftersom den är så otidsenligt originell att den är värd att uppmärksamma: James Runcies ”Dödens skugga”. Huvudperson och ”detektiv” är en ung kyrkoherde, Sidney Chambers. Boken innehåller fem noveller som hänger samman – inte vad det gäller brottsfallen (som visst inte handlar om enbart mord), med väl tidsmässigt och vad skildringen av det som sker med och runt kyrkoherden beträffar. Den utspelas på 1950-talet, och det handlar om renodlade, traditionella pusseldeckarhistorier.
    Tycker ni det låter bekant har ni alldeles rätt: detta är historierna som tv-serien ”Morden i Grantchester” är baserade på…

    Johan Wopenka

Deckarakademin

Välkommen till Deckarakademins hemsida. Vi är en obunden organisation som sedan 1971 verkar för kriminalgenrens bästa bl a genom att ge ut antologier med såväl fakta som fiktion och genom att uppmärksamma kriminallitterära förtjänster genom att dela ut ett antal priser.

Kontakta oss

För frågor kring hemsidan: bibbi.wopenka@gmail.com. För frågor kring våra priser m.m. maila bibbi.wopenka@gmail.com
Hoppa till verktygsfältet