1. Admin2

    Fler ljusglimtar önskvärda i noir-mörkret

    by

    Svensk kriminallitteratur i dag har, som alla litterära genrer, kvalitativa toppar och bottennapp. Med tanke på det väldiga utbudet – cirka 250 titlar årligen, om man inkluderar egen- och pod-utgivningar – är det givetvis inte så konstigt.
    Ändå är blågula deckare numera ofta deprimerande läsning. Många, om än visst inte alla, svenska kriminalromaner är en räcka av lidande och elände. De handlar om serie- eller massmord, sadistiska pedofiler, sexuella övergrepp mot kvinnor, totalt empatibefriade gärningsmän och -kvinnor, tortyrliknande avrättningar och hänsynslösa gängbildningar. Välfärdssamhället är på väg att nedmonteras, politikerna är giriga och opålitliga, myndigheterna kvinnodiskriminerande och/eller underfinansierade och massmedierna allt för kändis- och sensationsfixerade för att på allvar ta sig an samhällsproblemen.
    Mycket av detta speglar reella förhållanden i dagens samhälle, och givetvis är det både vettigt och viktigt att kriminalförfattare har rötter i verkligheten. Dessutom är det inslag som även förekommer i kriminallitteratur från andra länder; men de dominerar stort i just svenska deckare. Eller, för att vara med exakt: nordiska deckare. För i bakgrunden finns givetvis det faktum att s.k. ”Nordic noir” eller ”Scandinavian noir” blivit extremt framgångsrikt internationellt.
    Därför är det givet att svenska förlag gärna vill publicera böcker i just ”Nordic noir”-genren (som f.ö. inte är exakt den samma som ”American noir” eller ”French noir”). Alltså: vill en ny författare få ett manus antaget så skall det helst innehålla viss samhällskritik, en myckenhet av grovt våld, övergrepp mot barn och kvinnor, kvinnodiskriminering, huvudpersoner med relationsproblem samt i slutet en tempoladdad action-scen som mynnar ut i en mer eller mindre melodramatisk epilog.
    Överdriver jag? Möjligen – men läs själv ett antal av de svenska kriminalromaner som kommit ut under de senaste åren, och ni kommer att hitta om inte alla så i alla fall de flesta av de här inslagen i var och varannan bok.

    Tröttnar då inte en del läsare på våldet? Jodå, och det främsta exemplet torde vara de senaste årens framgångar för de s.k. ”trivseldeckarna”. Redan runt det senaste sekelskiftet började s.k. ”cozy crimes” dyka upp i främst engelskspråkig kriminallitteratur. Det kom både romaner och antologier med lättsamma, oblodiga noveller, de flesta av ”rysare-” och pusseldeckarkaraktär som innehåller underhållande skildringar med en hel del humor, utan att vara varken parodiska eller direkt farsartade. I Sverige började de bli populära något senare, men i dag har t.ex. Christina Olséni & Micke Hansen nått många läsare (om än inte internationellt) med sina historier om egensinniga åldringar som löser mordgåtor med få lik och föga blod.
    Nackdelen är att den här typen av historier främst satsar på att vara endast underhållande och lättlästa. Intrigerna är enkla, skissartade och föga logiska, polisarbetet orealistiskt skildrat, karaktärsteckningen ytlig och språket inte sällan något jollrande. Det må så vara att de är OK för att slå ihjäl ett par timmar med, men minnesvärda kriminalhistorier är de generellt sett inte. Istället handlar det om en ytterlighet mot en annan: lättsam och snabbglömd litterär revyunderhållning mot tung och dyster ”noir”.

    I en intervju sade en gång en svensk kriminalförfattare att ”det är inte lätt att vara roande eller underhållande när man skriver om övergrepp mot barn och kvinnor”. Det är givetvis korrekt: det är inte lätt. Men är det omöjligt? De allra flesta deckare handlar, oavsett subgenre, om mord. Det är ett allvarligt brott, och inget att skratta åt. Men man kan lätta upp även en allvarlig historia på flera olika sätt. T.ex. genom en eller ett par udda och excentriska bipersoner. Eller att skildra misstag som begås i en utredning och som får oväntade konsekvenser. Eller att inkludera pompösa chefer eller kolleger till huvudpersonerna på ett roande sarkastiskt sätt. Eller att… exemplen kan mångfaldigas.
    Faktiskt har böcker av t.ex. så ”allvarliga” författare som Maj Sjöwall & Per Wahlöö många inslag som läsaren kan le åt. Kristiansson & Kvant, alla deras misstag och deras konfrontationer med Gunvald Larsson. Samt den sistnämnde, vars obändiga energi, snabba beslut och oövertänkta repliker fortsätter honom i minst sagt besvärande situationer. Och den självsäkre skrivbordschefen Malms häpna ”Han sköt ner helikoptern” i ”Den vedervärdiga mannen från Säffle” (filmad som ”Mannen på taket) har fastnat i många läsares minne.
    Det finns en rad andra exempel, men i dagens svenska kriminallitteratur är de beklagligt få… alldeles för få. Ändå kan lättsamma ljusglimtar i mörka skildringar av våld innebära något positivt också för upplagorna, vilket förlagen borde fundera på: hade Gösta Unefäldts visserligen lättsamt välskrivna men ändå konventionella polisromaner nått samma popularitet (även som TV-serie) om han inte haft konstapel Larsson? Jag betvivlar det starkt.

    Det handlar dock inte enbart om enstaka personer och händelser i böckerna. Väldigt mycket hänger på författarens förmåga att behandla språket. Då talar jag inte om grammatik och ordförståelse, utan om att använda språket för att ge djup åt personporträtten, att skärpa händelsescenerna, och fånga stämningar och miljöer. Ett träffande och väl använt bildspråk kan vara mycket underhållande och lyfta en annars medioker historia en bra bit uppåt – och det gäller givetvis inte enbart kriminallitteratur.
    Vi behöver fler ljuspunkter, presenterade av duktiga författare som vågar gå sin egen väg. Utan synpunkter från förlagens ekonomiavdelningar.

    Johan Wopenka

  2. Admin2

    Min pappas bokhylla

    by

    Den person som påverkat min läsning mest, är min pappa. Den som påverkat mig mest överhuvudtaget är han, Axel Andersson, född i Västervik 1913 och sedermera journalist på tidningen Barometern i Kalmar.

    Pappa kom att bli ensam förälder åt mig och min två år yngre syster, sedan vår mamma dött i sviterna efter bröstcancer. Eller bröstkräfta, som man sa på den tiden. Då gick jag i trean och var ännu inte fyllda tio år.

    I mitt hem fanns det böcker. Vi bodde först i en tvåa – mina föräldrar träffades under bostadsbristens tidevarv i slutet på fyrtiotalet – senare i en mer rymlig trea. Ja, det fanns så mycket böcker hemma att vi blev kända, kanske till och med ökända, för just det. Bokhyllor och travar överallt. Pappa som var uppväxt under ”små” omständigheter tog sannerligen igen det mesta i den vägen. Efter folkskolan gick han på Gamleby Folkhögskola där han uppmuntrades att bli det han sedan blev, en skrivande person. Men helst hade han velat vara på sjön, men det är en annan historia.

    Att skrivandet skulle gå i arv till mig kom att stå klart först långt senare. Då var pappa Axel redan död.

    Min pappa kom ständigt hem med bokkassar från Appeltoffts bokhandel, eller recensionsexemplar från redaktionen. Både till oss flickor och till sig själv. Han var kulturredaktör, bland annat, men framför allt bevakade han hamnen. Jag och min syster gjorde många hamnrundor på söndagarna under vår uppväxt. På cykel. Jag dras fortfarande till hamnar. Och inte minst dras jag till böcker och bokhyllor.

    Pappa satt antingen vid skrivmaskinen, eller så låg han på sängen med en bok. Så minns jag honom. Han läste kopiösa mängder, var en snabbläsare, och läste allt. Inte minst deckare.

    I den långsmala hallen stod ett lågt telefonbord, som hos de flesta familjer, eftersom det fasta telefonjacket satt där. Intill fanns en stoppad pall och över bordet var Stringhyllor uppskruvade. Där stod deckarna. Den så kallade finare litteraturen var placerad inne i vardagsrummet.

    Jag kom således att läsa de deckare som min pappa tog hem. Hårdkokt amerikanskt, brittiskt klassiskt, populärt svenskt som Stig Trenter, Maria Lang och inte minst H-K Rönblom som jag tyckte mycket om. Jag tror att jag läste alla böcker kommissarie Maigret, pappa var väldigt förtjust i dem.

    Den första deckare jag minns, förutom Astrid Lindgrens Mästerdetektiven Blomkvist, är inte otippat Ture Sventon, privatdetektiv, av Åke Holmberg, med Sven Hemmels karaktäristiska illustrationer, som sitter djupt i mitt minne. Och i min systers. I våra trygghetsminnen, det vill säga sådana berättelser man tar till när man behöver må bra. Skratta lite lätt åt underfundigheter.

    Och givetvis har även detta med vår pappa att göra. Första gången läste han den högt för oss. ”Långt söderut i vårt land finns en liten köping, som heter Lingonboda. Den köpingen har nog inte många hört talas om förut, men så är den också i minsta laget.”

    IMG_9613Hur många Lingonboda har man inte kört igenom i sina dar. Här bor kanske de godhjärtade och rara fröknarna Fredriksson, tänker jag då. Sitter på verandan, eller i bersån och dricker hallonsaft med de fyra unga släktingarna. Äter bullar och sockerkaka. Idyllen är total, tills de får ett utpressningsbrev undertecknat Ville Vessla.

    Mitt exemplar av Ture Sventon är från 1956 och kostade 2:95 kr, enligt omslaget. Jag vårdar det ömt.

    För ett antal år sedan kom jag över en dramatiserad radioversion av Ture Sventon i öknen, utgiven av Bonnier Audio, och som ligger i bilen. En CD-skiva. Den är makalöst bra, med bland andra Krister Henriksson som uppläsare, Johan Rabaeus som Sventon och inte minst Rikard Wolff som Omar, den stadige vännen från öknen som försett Sventon med en flygande matta.

    När jag är en smula trött och kör långt, eller helt enkelt behöver pigga upp mig så sätter jag på den. Framför allt när jag har min syster i bilen. Vi kan replikerna utantill. Upprepningens sanna glädje, på samma sätt som när vi var barn och kunde höra samma historia tusen gånger, om och om igen.

    På barns vis. Fast vi nu är så gamla att vi inte borde ha tid med det.

    Men å andra sidan är den tid vi har kvar, vår. Och den gör vi vad vi vill med.

    Karin Wahlberg

    Illustration av Sven Hemmel: Ture Sventon i Lingonboda.

Deckarakademin

Välkommen till Deckarakademins hemsida. Vi är en obunden organisation som sedan 1971 verkar för kriminalgenrens bästa bl a genom att ge ut antologier med såväl fakta som fiktion och genom att uppmärksamma kriminallitterära förtjänster genom att dela ut ett antal priser.

Kontakta oss

För frågor kring hemsidan: bibbi.wopenka@gmail.com. För frågor kring våra priser m.m. maila bibbi.wopenka@gmail.com
Hoppa till verktygsfältet