1. Admin2

    Två flugor i en…..

    by

    Jag har inte sedan gymnasiet skrivit prosa. Däremot har jag ofta försökt göra det minst förväntade. Därför gör jag nu här min skönlitterära debut med detta försök till en novell. Njut eller förskräcks!

    Nisse Scherman

     

    Mannen bredvid mig satte in nyckelkortet i hyttlåset precis samtidigt som jag. Det fick mig att stelna till och jag kände att han gjorde detsamma. Jag kände en obetvinglig lust att snegla åt hans håll. Färgen lämnade mitt ansikte, och det kändes som om jag också bleknade under min gamla tweedkostym när jag såg honom. Den för mig okände mannen var min exakta kopia.

    Han hade inte bara mitt lätt väderbitna men också distingerade utseende. Hans kläder var identiska med mina. Längden var densamma och den lätt portvinsmarinerade magen var lika buktande.

    Men flugan……flugan hade en annan färg än min. Jag hade som vanligt min mörkblå med diskkreta vita prickar, men den där gynnaren skämdes inte för att ha en spräcklig variant i brunt, vitt och någon annan odefinierbar nyans. Lite som marängsviss, tänkte jag.

    Jag tog mig raskt in i hytten. Mitt hjärta slog några dubbelslag och jag slöt mina ögon i förhoppning om att allt bara var en inbillning. På senare tid har jag ofta sett saker som min kära hustru avfärdat eller bara skrattat åt. På toaletten lät jag det kalla vattnet rinna ett tag innan jag sköljde av mitt ansikte. Det var mer en förnimmelse än en hörselupplevelse att det skvalade även på andra sidan väggen.

    Jag bestämde mig för att inte lämna hytten mer än nödvändigt. Detta var ju ändå inte en nöjesresa. Att åka Finlandsbåt ingår sannerligen inte i vad jag kallar underhållning. Det var inte utan att jag ångrade mitt beslut att tacka ja till att föreläsa om mina forskningsrön inom psykodynamisk korttidsterapi för antisocialt personlighetsstörda för Svenska Rorschachföreningen.

    Det var obegripligt att de hade förlagt sin årliga kongress på ett nöjesetablissemang av denna sort. Jag påminde mig själv om att exkludera alla medlemmar i denna förening från min bekantskapskrets.

    Kl. 19.00 hade de meddelat mig att jag skulle få 30 minuter innan middagen. Det här synnerligen komplexa ämnet låter sig givetvis inte sammanfattas på så begränsad tid, men presidenten i föreningen, Tyko Sapp, hade varit helt oförstående för mina argument. Antagligen såg de mer fram emot middagen som skulle följa och då allra mest åt de drycker som skulle ackompanjera. Själv nyttjar jag endast alkohol i form av portvin, och då i medicinskt syfte. Därför var jag nu tvungen att tänka ut en ursäkt för att slippa dinera med sällskapet.

    För att undvika att komma för tidigt, och tvingas konversera med någon okunnig, samlade jag fem minuter innan mitt framträdande ihop mina papper, drog en kam genom håret och lämnade hytten. Jag sneglade försiktigt och misstänksamt mot grannen, men där varken syntes eller hördes något. Med lättare hjärta tog jag trapporna ner till konferenslokalen.

    Vid ingången dit möttes jag av en man med små stickande ögon och en namnbricka på kavajslaget som lät meddela att han hette Heinz Frosc och representerade en systerförening i Rumänien. Han hejdade mig bryskt och undrade mycket oförskämt var jag var på väg? Upplysningsvis informerade jag honom om att jag var kvällens talare, den höjdpunkt som alla hade väntat på. Dessutom nämnde jag att det nu bara var 48 sekunder kvar till att jag skulle börja.

    Inget av det jag sade verkade imponera på honom. Fortsatt glodde han kallt på mig. Han påminde mig lite om min kära hustru, som jag under den senaste tiden kommit på med att ha just den minen när hon betraktar mig. Hon är för övrigt en förträfflig liten människa, mycket noga med både hygien och klädsel.

    Denne Heinz sade då till mig att jag redan var där. Den informationen kunde han ha utelämnat eftersom jag redan visste detta. När han fortsättningsvis också lät meddela att jag redan påbörjat mitt anförande för en timme sedan, och fortfarande höll på, var jag tvungen att höja ögonbrynen. Han förstod ändå att detta var en omöjlighet, men drog den absurda slutsatsen att jag inte var jag. På mitt sedvanliga stillsamma sätt bad jag honom bevisa det. Att jag inte var jag alltså.

    Han gläntade då på dörren, mycket lite, jag tror han var lite rädd för mig. Han såg för övrigt lite klen ut, kanske behövde han en daglig dos av portvin. Eftersom jag aldrig har varit lagd åt det våldsamma hållet lät jag honom vara.

    Jag kikade in i glipan. Naturligtvis borde jag ha kunnat gissa vem som stod där. Marängsvissflugan!!! Han talade med en pondusfylld och sonor stämma, mycket lik min egen för övrigt. Det konstiga var dock inte hur han sade det han sade, utan vad han sade. Det kunde ha varit mina ord – ja, i själva verket var det mina ord.

    Jag ångrade mer än någonsin att jag hade tackat ja till detta förnedrande jippo och rusade med långa kliv till min hytt. Att nu lämna den innan vi var tillbaka i Stockholm var en omöjlighet. Efter att ha druckit ett par glas vatten (inget portvin fanns) ringde jag min kära hustru. Hon svarade direkt som om hon hade suttit och väntat på samtalet. Jag berättade lugnt och sakligt för henne om vad som hade inträffat. Jag ska inte säga att hon var oförstående, men hon verkade inte ta det på samma sätt som jag. Hennes svar var ganska kallsinniga och jag började misstänka att hon trodde att jag hade inbillat mig hela saken. Efter lite övertalande lyckades jag ändå få den lilla människan att lova att hämta mig vid färjeterminalen.

    Timmarna innan ankomst var långa, klockan rörde sig som i slow motion. Inte i ultrarapid som en del mindre begåvade människor säger. Dryck fanns i hytten i form av kran- och mineralvatten. Den framställda champagneflaskan, ölen och cocacolaburkarna ratade jag naturligtvis. Med fast föda var det värre, men jag har små behov. Där fanns en påse jordnötter, något jag normalt aldrig skulle förtära. Men nöden har som sagt ingen lag, inom rimliga gränser förstås. Jag räknade nötterna och fann att de skulle räcka till sju stycken i timmen. Jag lade dem i små högar och tuggade i mig en sådan fem minuter över varje helslag,

    Alltnog och emedan. Efter en lång natt och förmiddag lade äntligen båten till. Jag plockade samman mina lätträknade ägodelar och kikade försiktigt ut genom hyttdörren. Det kom inga livstecken från min granne, så jag begav mig i något raskare takt än normalt mot utgången.

    Där var tämligen trångt, speciellt över landgången. Ett flertal personer nickade igenkännande mot mig, men jag undvek att besvara deras hälsningar, och stirrade istället rakt framför mig.

    När vi kom ner i terminalen släppte trängseln något. Jag spanade efter min kära hustru och fick efter en stund syn på henne på andra sidan av hallen. Hela hennes ansikte pryddes av ett stort leende av en art som jag aldrig hade sett tidigare. Mina obehagskänslor släppte lite. Med utbredda armar rusade hon emot mig medan hon kvitterskrek: ÄLSKLING!!

    Lite generat bredde jag ut mina armar för att ta emot henne. När hon var framme vid mig vek hon plötsligt något åt sidan och lämnade mig i en position likt en korsfäst.

    I den stora väggspegeln framför mig såg jag den kära hustrun kasta sig i armarna på min dubbelgångare. Han med den gräsliga flugan. Passagerarna runt om dem log åt deras uppenbara kärlek.

    När jag fortsättningsvis betraktade dem lade jag märke till en sak som gjorde mig bekymrad och förbryllad. I spegeln syntes bara en man med fluga, och den hade någon slags vedervärdig marängsvissfärg.

    Nisse Scherman

  2. Admin2

    All världens detektivhistorier

    by

    Det har publicerats många deckarantologier i Sverige, men den som närmast fått klassikerstatus är All världens detektivhistorier, som utkom 1945 på Albert Bonniers förlag i Stockholm. Den välmatade volymen på 834 sidor är sammanställd av Frank Heller (pseudonym för Gunnar Serner, 1886—1947). Heller skrev under perioden 1914—45 en lång rad äventyrs- och kriminalberättelser, av vilka de kanske mest kända är Herr Collins affärer i London (1914), Storhertigens finanser (1915) och Kejsarens gamla kläder (1918). Man kan också rekommendera Herr Collin är ruinerad (1921), Den tusen och andra natten (1923) och Tre mördare inträda (1939) för den som vill stifta bekantskap med denne spirituelle och humoristiske författare.
    All världens detektivhistorier är inte bara kvantitativt vägande, utan även innehållsligt. Den inleds med ett långt och intressant förord, ”Femte budet och andra bud”, vars titel givetvis syftar på det femte Guds bud, ”Du skall icke dräpa”. Därefter följer 39 detektiv- och kriminalberättelser, försedda med inledande kommentarer av Frank Heller.
    Heller bekänner sig i förordet till pusseldeckarskolan. Läsningen av deckare skall vara en intellektuell njutning i stil med lösandet av korsord, rebusar, schack eller matematiska problem. Transparens gentemot läsaren är obligatorisk: ”Korten på bordet”, framhäver Heller med kursiverad stil.

    Det är endast följdriktigt att Heller med sin förkärlek för pusseldeckaren avfärdar den hårdkokta kriminalberättelsen av thrillertyp: ”Den är mig för hårdkokt, för tillkrånglad, för tvivelaktig i sina effekter. Trots allt bör ett mord inte vara ett lyckat skämt, och en konstant berusad detektiv som tumlar runt bland fler och fler lik, har svårt att avlocka mig ett löje eller ens hålla mig i spänning.” Dessa historier innehåller ”rytanden, tredjegrads förhör och ruskiga detaljer” och människoskildringen är ”överspänd” och ”orimlig”. All världens detektivhistorier innehåller således inga bidrag från denna populära tradition.
    Glädjande nog insåg Frank Heller att myten om Edgar Allan Poe som deckargenrens fader var just en myt, och att det gick att följa litteraturhistoriska trådar längre bakåt. Heller för fram ett kapitel i François-Marie Arouet de Voltaires roman Zadig från 1744 och E.T.A. Hoffmann som viktiga föregångare. Han har med Hoffmanns novell ”Datura fastuosa” (1823) i sitt antologiurval, men nämner inte dennes roman Das Fräulein von Scuderi, som utkom redan 1819, trots att den senare har betydligt fler detektivlitterära inslag.

    Frank Heller kallade deckaren för ”vår tids typiska litterära produkt, en genre som inte återfinnes under någon förgången tidsålder och som är lika karakteristisk för oss som les chansons de geste voro för en viss epok av medeltiden och som riddarromanerna voro för Cervantes’ århundrade”. Han menade att detektivberättelsens framgångar under 1900-talet berodde på att världen och individen nu stod inför så oöverstigliga och olösbara problem, att detektivhistorians lösning av begränsade problem fick en lockelse, inte minst som terapi. Vi kan inte lösa världens problem, men kanske ett delproblem. Anledningen till att det så ofta är mord som står i centrum i detektiv- och kriminalberättelser menar Heller beror på att detta är mänsklighetens minsta gemensamma nämnare: alla blir inte bedragna eller bestulna, men alla skall vi dö.
    Moraliserande utsagor i samtiden om att kriminallitteraturen skulle fostra brottslingar, avfärdar Heller kategoriskt: ”Man blir lika litet mördare av att läsa Poe och Conan Doyle som man blir självmördare av att läsa [Goethes] Die Leiden des jungen Werthers. Men man blir kanske litet mindre vemodig.”
    Frank Hellers kommentarer till de enskilda bidragen i All världens detektivhistorier är genomgående korta och kärnfulla, och innehåller förvånansvärt ofta kritiska inslag. Kommentaren till Poes ”Morden vid rue Morgue” avslutas med den märkliga uppmaningen: ”Den som inte är road av abstrakta resonemang kan börja följande novell på mitten av sid. 54”, det vill säga hoppa över de tre första sidorna! Om Maurice Leblanc (som skrev om gentlemannatjuven och sedermera detektiven Arsène Lupin) skriver han bland annat: ”Berättelserna, som bländade vid första bekantskapen, ha nog lidit mycket av tidens tand — och av Leblancs tallösa upprepningar av sig själv.” För det mesta talar han dock för sina varor: de är ”framstående”, ”goda”, ”synnerligen skickliga”, har ”kvalitet”.

    All världens detektivhistorier blev framgångsrik: utgivningsåret publicerades den i 11.000 exemplar och 1980 utgavs den i faksimilupplaga av Albert Bonniers förlag och som talbok. På antikvariat kostar den i dag normalt mellan 100 och 200 kronor.
    Dag Hedman

Deckarakademin

Välkommen till Deckarakademins hemsida. Vi är en obunden organisation som sedan 1971 verkar för kriminalgenrens bästa bl a genom att ge ut antologier med såväl fakta som fiktion och genom att uppmärksamma kriminallitterära förtjänster genom att dela ut ett antal priser.

Kontakta oss

För frågor kring hemsidan: info@deckarakademin.se. För frågor kring våra priser m.m. maila info@deckarakademin.se
Hoppa till verktygsfältet