1. Admin2

    All världens detektivhistorier

    by

    Det har publicerats många deckarantologier i Sverige, men den som närmast fått klassikerstatus är All världens detektivhistorier, som utkom 1945 på Albert Bonniers förlag i Stockholm. Den välmatade volymen på 834 sidor är sammanställd av Frank Heller (pseudonym för Gunnar Serner, 1886—1947). Heller skrev under perioden 1914—45 en lång rad äventyrs- och kriminalberättelser, av vilka de kanske mest kända är Herr Collins affärer i London (1914), Storhertigens finanser (1915) och Kejsarens gamla kläder (1918). Man kan också rekommendera Herr Collin är ruinerad (1921), Den tusen och andra natten (1923) och Tre mördare inträda (1939) för den som vill stifta bekantskap med denne spirituelle och humoristiske författare.
    All världens detektivhistorier är inte bara kvantitativt vägande, utan även innehållsligt. Den inleds med ett långt och intressant förord, ”Femte budet och andra bud”, vars titel givetvis syftar på det femte Guds bud, ”Du skall icke dräpa”. Därefter följer 39 detektiv- och kriminalberättelser, försedda med inledande kommentarer av Frank Heller.
    Heller bekänner sig i förordet till pusseldeckarskolan. Läsningen av deckare skall vara en intellektuell njutning i stil med lösandet av korsord, rebusar, schack eller matematiska problem. Transparens gentemot läsaren är obligatorisk: ”Korten på bordet”, framhäver Heller med kursiverad stil.

    Det är endast följdriktigt att Heller med sin förkärlek för pusseldeckaren avfärdar den hårdkokta kriminalberättelsen av thrillertyp: ”Den är mig för hårdkokt, för tillkrånglad, för tvivelaktig i sina effekter. Trots allt bör ett mord inte vara ett lyckat skämt, och en konstant berusad detektiv som tumlar runt bland fler och fler lik, har svårt att avlocka mig ett löje eller ens hålla mig i spänning.” Dessa historier innehåller ”rytanden, tredjegrads förhör och ruskiga detaljer” och människoskildringen är ”överspänd” och ”orimlig”. All världens detektivhistorier innehåller således inga bidrag från denna populära tradition.
    Glädjande nog insåg Frank Heller att myten om Edgar Allan Poe som deckargenrens fader var just en myt, och att det gick att följa litteraturhistoriska trådar längre bakåt. Heller för fram ett kapitel i François-Marie Arouet de Voltaires roman Zadig från 1744 och E.T.A. Hoffmann som viktiga föregångare. Han har med Hoffmanns novell ”Datura fastuosa” (1823) i sitt antologiurval, men nämner inte dennes roman Das Fräulein von Scuderi, som utkom redan 1819, trots att den senare har betydligt fler detektivlitterära inslag.

    Frank Heller kallade deckaren för ”vår tids typiska litterära produkt, en genre som inte återfinnes under någon förgången tidsålder och som är lika karakteristisk för oss som les chansons de geste voro för en viss epok av medeltiden och som riddarromanerna voro för Cervantes’ århundrade”. Han menade att detektivberättelsens framgångar under 1900-talet berodde på att världen och individen nu stod inför så oöverstigliga och olösbara problem, att detektivhistorians lösning av begränsade problem fick en lockelse, inte minst som terapi. Vi kan inte lösa världens problem, men kanske ett delproblem. Anledningen till att det så ofta är mord som står i centrum i detektiv- och kriminalberättelser menar Heller beror på att detta är mänsklighetens minsta gemensamma nämnare: alla blir inte bedragna eller bestulna, men alla skall vi dö.
    Moraliserande utsagor i samtiden om att kriminallitteraturen skulle fostra brottslingar, avfärdar Heller kategoriskt: ”Man blir lika litet mördare av att läsa Poe och Conan Doyle som man blir självmördare av att läsa [Goethes] Die Leiden des jungen Werthers. Men man blir kanske litet mindre vemodig.”
    Frank Hellers kommentarer till de enskilda bidragen i All världens detektivhistorier är genomgående korta och kärnfulla, och innehåller förvånansvärt ofta kritiska inslag. Kommentaren till Poes ”Morden vid rue Morgue” avslutas med den märkliga uppmaningen: ”Den som inte är road av abstrakta resonemang kan börja följande novell på mitten av sid. 54”, det vill säga hoppa över de tre första sidorna! Om Maurice Leblanc (som skrev om gentlemannatjuven och sedermera detektiven Arsène Lupin) skriver han bland annat: ”Berättelserna, som bländade vid första bekantskapen, ha nog lidit mycket av tidens tand — och av Leblancs tallösa upprepningar av sig själv.” För det mesta talar han dock för sina varor: de är ”framstående”, ”goda”, ”synnerligen skickliga”, har ”kvalitet”.

    All världens detektivhistorier blev framgångsrik: utgivningsåret publicerades den i 11.000 exemplar och 1980 utgavs den i faksimilupplaga av Albert Bonniers förlag och som talbok. På antikvariat kostar den i dag normalt mellan 100 och 200 kronor.
    Dag Hedman

  2. Admin2

    På spaning bland Ripperologerna

    by

    Förra året hade jag förmånen att få fira jul i England. Plus 14 grader och blommande träd ökade inte direkt julstämningen. För att muntra upp oss klämde vi in en guidad Jack the Rippertur i de delar av östra London där han härjade som värst för mer än 100 år sedan. Eller om det var fler än en person. Ingen greps någonsin för de fem bestialiska mord på prostituerade kvinnor som skedde från augusti till november 1888. Flera misstänkta finns dock. De vittnesmål som finns talar om en man, ibland med skärmmössa och sjömansrock.

    Detta om något kan man ju kalla cold cases. Obefintliga tekniska undersökningar av de döda och platserna där de hittades samt offrens låga sociala ställning bidrog sannolikt till att fallen förblev olösta. Bland annat försökte sig polisen på att fotografera ögonen på offer nummer fem, för att eventuellt i bästa fall kunna framkalla det som var hennes sista synintryck i livet. Utan framgång. Skräcken spred sig och polisen gjorde vad de kunde; de patrullerade i uniform, civilklädda och till och med utklädda till prostituerade. Eller så är det sistnämnda bara en skröna för turisterna.
    Vi är nästan 50 personer som samlas vid tunnelbanestationen Tower Hill i centrala London en mörk decemberkväll för att helt frivilligt gå i den legendariska seriemördarens fotspår. Då ska man veta att turen ges varje kväll. Och två gånger på lördagar. Alltså åtta turer i veckan. Mest turister förstås. Vår guide heter Steve Newman och är ett fullblodsproffs. Han kan alla teorier om Jack the Ripper på sina fem fingrar och hänvisar emellanåt till de förståsigpåare som han kallar Ripperologists, alltså Ripperologer. De som tror sig ha funnit lösningen på gåtan. Privatspanarna.
    Vi stannar på drygt tio ställen och Steve Newman flyger upp på kanter och upphöjningar för att medryckande berätta allt mer bloddrypande detaljer. Flera andra guidefirmor rör sig också i området, så totalt är det ännu fler än vi som får veta mer om det fenomen som kommit att kallas Jack the Ripper. Det här är uppenbarligen big business.

    Så vad har vi? Fem kroppar av prostituerade kvinnor (kanske fler):
    31 augusti 1888: Mary Ann Nichols, alkoholiserad. Avskuren hals och skador runt könsorganet.
    8 september: Annie Chapman, inälvorna uppdragna över hennes högra axel.
    30 september: svenska Elizabeth Stride, ”Long Lizzie”, från Torslanda i Göteborg. Här tror man att gärningspersonen blev störd av en häst och vagn som kom förbi, endast hennes strupe var avskuren.
    30 september: Catherine Eddowes, halsen avskuren, inälvorna uppdragna över höger axel. Bland annat en njure saknades. Ansiktet sönderskuret på ett rituellt vis. Mördades samma natt som Long Lizzie. Här kunde gärningspersonen avsluta sitt verk ostört.
    9 november: Mary Jane Kelly, livmodern, njurarna och ett bröst utskurna och placerade vid hennes huvud. Levern mellan hennes fötter och övriga inälvor uppdragna över höger axel.
    Därefter upphörde morden. Var gärningspersonen död eller fängslad eller avflyttad? Ingen vet.
    I samtliga fall användes kniv. Det har hela tiden funnits tankar om att gärningspersonen haft kunskaper om anatomi. Sönderskurna ansikten och utskurna livmödrar tyder på ett hat mot kvinnor. Män som hatar kvinnor är dessvärre ingenting nytt.

    På 2000-talet har det uppstått diskussioner om hur många kvinnor det egentligen rörde sig om. I den dokumentation som polisen gjorde kom morden att kallas The Whitechapel Murders. Där finns elva offer inräknade.
    Flera huvudmisstänkta har nämnts genom åren: Montegue Druitt, lärare på en privatskola som hittades dränkt i Themsen i december 1888. Han lämnade efter sig ett brev där han befarade att han skulle bli sinnessjuk. Hans pappa var slaktare. Aaron Kosminski och John Pizer bodde båda i området och betedde sig underligt. En del har avskrivit dem med hänvisning till psykisk ohälsa. James Maybrick vars dagböcker hittades av en Mr Barret på 1990-talet. Dagböckerna ansågs senare vara förfalskningar. Det finns ytterligare några som figurerat.

    Men vad är det då som får så många att fascineras av de här olösta morden? Att det kommer ofattbara 50 turister varje kväll mer än 100 år senare?
    Brott i sig fascinerar uppenbarligen och ännu mer olösta brott. Kanske finns en förhoppning om att kunna hitta lösningen, trots allt.
    Östra London bombades svårt under andra världskriget, så det är inte många hus från 1888 som står kvar idag, men några tegelklädda fasader ger en känsla av hur det kan ha sett ut. Här rådde stor fattigdom och hög kriminalitet. Steve Newman målar upp scener med prostituerade som tog emot kunder under järnvägsbroarna. Vi står på moderna byggarbetsplatser i det moderna London som växer så det knakar och försöker föreställa oss hur det var, då.
    Rykten och teorier om gärningspersonen eller personerna har inte saknats. Det finns spekulationer om att frimurarna skulle ha varit inblandade, liksom att motivet fanns att söka inom kungahuset där ett oäkta barn enligt en del sägs ska ha försökt suddas ut genom att de kvinnor som visste något skulle tas av daga.

    Och det finns ju mängder av böcker om detta, förstås. En sökning på Jack the Ripper på en av våra större nätbokhandlar ger 347 träffar. Om man bara ska läsa en enda rekommenderar guidefirman The Complete Jack the Ripper av Donald Rumbelow, nyutgiven 2013. Han är välkänd kriminalhistoriker och har under lång tid arbetat med Jack the Ripper.
    Flera av de andra böckerna har inte helt anspråkslösa titlar som The True History of Jack the Ripper eller The Mammoth Book of Jack the Ripper. Här finns, påstås det, Alla Fakta.
    En spektakulär titel kom ut 2014, av affärsmannen Russell Edwards, och heter Naming Jack the Ripper. Han kom över en sjal som tillhört det fjärde offret, Catherine Eddowes. Genom modern DNA-teknik hittade man såväl hennes blod som DNA från den misstänkte mördaren på sjalen.
    Ett av de senaste alstren kom 2015 och är skriven av Bruce Robinson: They all love Jack. Den räknas som faktabok och driver den sakliga tesen att Jack kanske inte alls var det mysterium som eftervärlden vill göra honom till. Den är på respektingivande 864 sidor.
    Man kan också köpa en återutgiven svensk bok från 1889 med titeln Jack Uppsprättaren eller Berättelsen om den niodubble qvinnomördaren från staden London samt en ömklig visa om den blodiga Jack.
    Jag har inte läst någon av titlarna ovan. Men vill man sätta fantasin i rörelse kan de vara en ingång till gåtan.

    Det finns givetvis filmer om händelserna också. From Hell från 2001 är en filmatisering med Jonny Depp som polisen Frederick Abberline vid Scotland Yard, som var den som drev stora delar av utredningen efter mördaren. Här skildras frimurarspåret samt den underliga vändningen att polisen blir kär i den som i verkligheten blev det sista offret, men i filmen överlever hon. Filmen bygger på den grafiska novellen med samma titel av Alan Moore and Eddie Campbell.

    Andra har senare fört fram teorin att mördaren skulle vara polisen Frederick Abberline själv. Konspirationsteorierna flödar. From Hell är också så som ett brev är daterat som skickades till en lokal utredare tillsammans med en ruttnande njure som möjligen kan ha varit den som saknades i kroppen på Catherine Eddows.

    Egentligen gillar jag inte seriemördare alls, varken i verkligheten eller i fiktionen. Det är för att de är så väldigt ovanliga. Fiktion kan skapa sin egen verklighet, kanske någon invänder. Men det är det enda uttalade råd riktiga poliser har givit mig som författare: ”Vad du gör, skriv aldrig om seriemördare, för de finns knappt.” Ändå är de så rikligt representerade i litteraturen.
    En gissning, helt amatörmässig, efter denna guidade tur är att vi kanske har att göra med mer än en gärningsperson. Att det skulle finnas flera Ripprar. Kanske någon copycat. Kanske någon inblandad journalist som visste något. Steve tror inte att breven som skrivits och undertecknats med Jack the Ripper kommer från en gärningsman. Dessutom är det ett långt hopp i tid mellan offer fyra och fem. Varför?
    Fältet är öppet för spekulation. Men då blir inte berättelsen, legenden om Jack, lika tydlig.
    Publikens fascination för den eller de som kallas Jack the Ripper bygger på samma sak som driver en deckarläsare; vem är den skyldiga? Vad är motivet? Varför gör någon detta? Varför så brutalt? Varför enbart prostituerade? En bladvändare, genom sekler. Och då vill man förstås gärna att det är en person. Mord och kvinnohat som underhållning.
    Det är förstås också något kittlande med att befinna sig på platsen, mordplatserna, i mörkret. Även om man inte har en susning om vem det var som gjorde detta. Och även om det förstås är väldigt sorgligt att ett sådant hat mot kvinnor fortfarande lockar publiken så. En allmän sökning på Jack the Ripper ger mer än 12 miljoner träffar på nätet.
    Till och med jag dras mycket motvilligt med. Trots att jag är emot såväl seriemördare som män som hatar kvinnor undrar också jag: hur gick det till egentligen?

    The Ten Bells Pub ligger fortfarande kvar på hörnet av Commercial Street och Fournier Street, där den låg redan 1888. Offer nummer två och offer nummer fem, Annie Chapman och Mary Jane Kelly, sågs där innan de mördades. Där går det fortfarande att få sig en pint, i väntan på mordgåtornas lösning. Det lyser hemtrevligt genom fönstren. Kom, vi går in…

    Christina Wahldén

Deckarakademin

Välkommen till Deckarakademins hemsida. Vi är en obunden organisation som sedan 1971 verkar för kriminalgenrens bästa bl a genom att ge ut antologier med såväl fakta som fiktion och genom att uppmärksamma kriminallitterära förtjänster genom att dela ut ett antal priser.

Kontakta oss

För frågor kring hemsidan: info@deckarakademin.se. För frågor kring våra priser m.m. maila info@deckarakademin.se
Hoppa till verktygsfältet