1. Admin2

    Less is more

    by

    Det har aldrig publicerats så mycket kriminallitteratur i Sverige som det gör i våra dagar. Enligt Deckarkatalogen kom det c:a 385 nya deckare förra året, varav närmare två tredjedelar är av svenska författare.
    Men kriminallitteraturen växer inte enbart i antal titlar räknat, utan även i antal sidor. Det har aldrig förr publicerats så många tjocka deckare som just nu. Före 1990-talet var det ovanligt med kriminalromaner på mer än 400 sidor: i dag är det mer eller mindre standard.

    Det har förts fram olika delförklaringar till detta. En del menar att det beror på att författarna ägnar mer utrymme än tidigare åt t.ex. karaktärs- och miljöskildringen, men också i större utsträckning skildrar psykologiska aspekter.
    Andra säger att det helt enkelt beror på datorerna. Det lättare att arbeta om, stryka och utöka i texterna än på den tid då man var tvungen att skriva om allt på papper. Det ligger något i det: det har påpekats att man rätt tydligt kan se när vissa något äldre författare gick över till datorer, för då började deras böcker växa i tjocklek.
    En mer prosaisk förklaring kommer från förlag och bokhandlare. En bok i tegelstensformat behöver inte vara mer än några kronor dyrare än en tunn, och många köpare känner att de får ”mer för pengarna” med en tjock bok. Det får de onekligen också, i sidantal räknat.
    Men kvalitetsmässigt?

    Det finns förvisso författare som klarar av att skriva 500–600 sidor utan att historien tappar i spänning eller att händelseförloppen mattas av. Men de är jämförelsevis få. Vad läsarna istället får är ovidkommande biintriger och händelser som i de flesta fall inte tillför den egentliga kriminalintrigen något: meningslös relationsproblematik, blodigt detaljerade våldsscener, enögd samhällskritik, ointressanta bipersoner etc., samt en mängd onödiga ord, inte sällan i form av adjektiv. Internationellt kallas detta att författaren ”tryfferar” sin historia: han fyller ut den med ord och meningar som inte behövs, som inte tillför något, som tvärtom sänker berättartempot och resulterar i långa s.k. transportsträckor i händelseutvecklingen. Men – de gör den tryckta boken tjockare.
    Av en händelse behövde jag nyligen läsa om några av Georges Simenons romaner om kommissarie Maigret, och fascinerades av hur Simenon med bara några meningar kan beskriva en händelse eller en plats, och hur han genom att enbart återge korthuggna dialoger kan ge en djupare karaktärsteckning än många av dagens författare klarar på fem sidor. Många Maigret-romaner har färre än 200 sidor, åtskilliga färre än 150 – men de flesta är fullödiga och har betydande litterära kvaliteter.
    Simenon är inget undantag. Ser vi på den klassiska kriminallitteraturen finns en rad författare som verkligen är författare, och som kan göra just detta: Raymond Chandler är bara ett exempel. Och då skall vi inte tala om litterära giganter som Ernest Hemingway.
    Bland de mest kända och lovordade svenska kriminalromanerna finns Maj Sjöwalls och Per Wahlöös Beck-svit i tio volymer, 1965–1975. En enda av dessa har mer än 300 sidor, nämligen ”Terroristerna” med sina 420. Alla de andra har alltså färre än 300 sidor, några av dem färre än 200. Och ändå finns de få svenska kriminalförfattare som lyckas få in så mycket kvalitet, spänning och händelser i en enda bok som den här duon.

    Ett par saker skall man dock ha i minne. Dels beror en boks tjocklek inte enbart på sidantalet, utan även på hur den är tryckt, alltså satsyta och stilgrad. Dels finns det som nämnts författare som faktiskt klarar av att skriva tegelstenar som håller läsarens intresse i ett fast grepp över flera hundra sidor: från Dostojevskij och hans ”Brott och straff” (första svenska upplagan är på 400 + 358 sidor) till James Ellroy, vars ”Perfidia” i svensk översättning har 830 sidor.
    För självklart finns det författare som faktiskt lyckas integrera relationsproblematik, samhällskritik och biintriger i berättelsen på ett sätt som visserligen kräver textutrymme, men som fungerar i samklang med huvudintrigen och som tillför extra dimensioner och kvaliteter. Men de är som sagt en (liten) minoritet.
    Framför allt kan man önska att debuterande kriminalförfattare begränsar sig. Henning Mankells utmärkta första renodlade kriminalroman är på skäligen blygsamma 307 sidor, Nessers dito har 299. Läckberg första har 331 sidor och är en klart godkänt debut, medan hennes senaste, ”Häxan”, har 605 och för mig känns åtminstone 200 sidor för lång.
    Och om det verkligen är så, som ryktet hävdar, att svenska förlag uppmanar författare att skriva så långt som möjligt så nyttjar det på sikt vare sig kriminallitteraturen eller förlagens försäljningssiffror. Kvalitet är på sikt mer vinstgivande än kvantitet. Därför är det värt att begrunda det faktum att danskan Ane Riels roman ”Harpiks” (på svenska ”Kåda”), som vann Deckarakademins pris för årets bästa översatta roman förra året, och dessutom prisbelönts som ”årets bästa deckare” i Danmark och Norge – samt i hela Norden, genom att hon fick Skandinaviska Kriminalsällskapets pris Glasnyckeln. Aldrig tidigare har en nordisk roman vunnit så många prestigefyllda utmärkelser. Och fler bör kunna komma: översättningar är på väg i en lång rad språk.
    Bokens längd? Den svenska översättningen är på 240 sidor…

    Johan Wopenka

    Fotnot: Alla sidangivelser gäller förstaupplagan om ej annat uppges. Uppgifterna är tagna dels från böckerna, dels från KB:s Libris-katalog.

  2. Admin2

    Kriminalromaner är mer än bara poliskollektiv och kustsamhällen

    by

    Danskan Ane Riel fick 2017 Svenska Deckarakademins pris för bästa till svenska översatta deckare, ”Kåda”. De var inte det första gången ”Harpiks”, som boken heter i original och på norska, prisades. Redan då den kom 2015 belönades den i hemlandet som årets bästa danska deckare, och den fick även Skandinaviska Kriminalsällskapets årliga pris ”Glasnyckeln” som bästa nordiska kriminalroman. Nyligen meddelades också att den tilldelats det norska deckarpriset Gullkulen som förra årets bästa översatta roman.

    Det är anmärkningsvärda framgångar, och romanen har också mötts av lovord av kritikerna. Flera har dock helt riktigt påpekat att boken inte är en ”deckare”, om man med det ordet vill beskriva en bok med ett mysterium som klaras upp genom någon form av polis- eller detektivarbete. Några recensenter, främst bloggare, vill inte ens beteckna ”Kåda” som en kriminalroman, men det är den. Det finns åtskilliga sådana som saknar vad som i juridisk mening är kriminella inslag, och andra där t.ex. mördarens identitet avslöjas redan i första kapitlet. ”Kåda” inleds med: ”Det var mörkt i det vita rummet när far dödade farmor. Jag var där”. Det är samma kickstart som i Ruth Rendells klassiska ”Stenarna skola ropa”.

    Det finns de som uttryckt förvåning över att Riels roman fått så många kriminallitterära priser. Att läsgrupperna för olika utmärkelser fastnat för den är emellertid inte så märkligt. Bokens styrka är att den skiljer sig starkt från det mesta som i övrigt publiceras i genren i Norden i dag. Den är, för att uttrycka det simpelt, ”otrendig”. De som sitter i läsgrupperna läser avsevärt mycket mer än den genomsnittlige deckarläsaren, och granskar också böckerna ur en delvis annorlunda synvinkel. Det räcker inte med att en bok är ”spännande”, ”välskriven” eller ”underhållande”, även om hänsyn givetvis tas till sådana faktorer. Det krävs också något som sticker ut, som ger historien en egen prägel, som fastnar i minnet och som gör att man kommer ihåg storyn även sedan man läst en eller ett par dussin andra böcker.

    Det är något som nordisk kriminallitteratur lider brist på i dag. Inslagen i ”Kåda” är inte nya: t.ex. dysfunktionella familjer eller enstaka personer är en gammal kriminallitterär företeelse, liksom psykologiska spänningsmoment av samma typ som i hos Riel. Men hon undviker de vanligaste ingredienserna: här finns inga dramatiska händelseexplosioner, inget av de vanliga poliskollektiven (som ofta är förvånansvärt likartat sammansatta), ingen allseende detektiv eller ensam superhjälte, och den noir-stämning som tveklöst vilar över berättelsen är varken uttalat samhälls- eller myndighetskritisk utan… ja, sorgsen.

    Nu är ”Kåda” långt ifrån den enda bok som de den här beskrivningen passar in på. Det finns andra, en del t.o.m. med åtskilliga decennier på nacken. Men den är ett utmärkt exempel på hur man kan skriva en god – och prisvärd! – kriminalroman utan att luta sig mot någon av de trender som många av dagens författare anammar. Och inte endast författarna. Förlagen letar givetvis i första hand efter manus som kan resultera i bestsellers, och är tveksamma till att ge ut ”osäkra” böcker – d.v.s. historier som allt för mycket skiljer sig från de för tillfället bäst säljande titlarna. Det negativa är att kriminallitteraturens utveckling därmed stöter på hinder, för ingen litterär genre kan utvecklas genom att likartade romaner ges ut gång på gång, om än med olika huvudpersoner och skrivna av varierande författare.

    Ett annat resultat av detta fasthållande vid vad som verkar gå hem hos läsarna i upplagesiffror sett är att åtskilliga skribenter s.a.s. stelnar i sitt skrivande. Det finns ett flertal exempel på hur en författare skrivit en handfull riktigt bra eller åtminstone lovade deckare, och sedan fastnat i en rutin med samma huvudpersoner, samma geografiska miljö, samma relationsproblem och samma brott (ett eller flera mord, givetvis). Samma inslag återkommer i bok efter bok, vanligen allt mer oengagerat skrivna. Just den återkommande huvudpersonen är ju extremt vanlig i deckare, men det finns goda exempel på hur man kan göra böckerna omväxlande genom att ändra t.ex. miljö (både geografiskt och socialt), brottstyp, intriguppbyggnad och t.o.m. kriminallitterär subgenre från bok till bok med samma problemlösare – vars personlighet(er) dessutom kan utvecklas på olika sätt.

    I det sammanhanget vore det synnerligen önskvärt om svenska förlag visade lite mer intresse för deckare från fler språkområden. En handfull deckare från övriga Norden översätts, och det är givetvis tacknämligt; men i övrigt dominerar den engelskspråkiga kriminallitteraturen helt. Att länder som Italien, Frankrike och Tyskland har en stor, mångskiftande och intressant deckarutgivning ser vi allt för lite av Sverige. I ärlighetens namn skall dock sägas att svenska deckarläsare har varit beklagligt tröga att ta till sig de böckerna: inte ens de som fått god kritik och nominerats/prisbelönts av Deckarakademin har väckt mycket mer än ett milt intresse. Och det är synd på annorlunda och högst läsvärda böcker av t.ex. Fred Vargas (Frankrike), Andrea Camilleri, (Italien), Arturo Pérez-Reverte (Spanien) och Wolf Haas (Österrike) – för att nu nämna bara några.

    Johan Wopenka

Deckarakademin

Välkommen till Deckarakademins hemsida. Vi är en obunden organisation som sedan 1971 verkar för kriminalgenrens bästa bl a genom att ge ut antologier med såväl fakta som fiktion och genom att uppmärksamma kriminallitterära förtjänster genom att dela ut ett antal priser.

Kontakta oss

För frågor kring hemsidan: bibbi.wopenka@gmail.com. För frågor kring våra priser m.m. maila bibbi.wopenka@gmail.com
Hoppa till verktygsfältet