1. Admin2

    Min pappas bokhylla

    by

    Den person som påverkat min läsning mest, är min pappa. Den som påverkat mig mest överhuvudtaget är han, Axel Andersson, född i Västervik 1913 och sedermera journalist på tidningen Barometern i Kalmar.

    Pappa kom att bli ensam förälder åt mig och min två år yngre syster, sedan vår mamma dött i sviterna efter bröstcancer. Eller bröstkräfta, som man sa på den tiden. Då gick jag i trean och var ännu inte fyllda tio år.

    I mitt hem fanns det böcker. Vi bodde först i en tvåa – mina föräldrar träffades under bostadsbristens tidevarv i slutet på fyrtiotalet – senare i en mer rymlig trea. Ja, det fanns så mycket böcker hemma att vi blev kända, kanske till och med ökända, för just det. Bokhyllor och travar överallt. Pappa som var uppväxt under ”små” omständigheter tog sannerligen igen det mesta i den vägen. Efter folkskolan gick han på Gamleby Folkhögskola där han uppmuntrades att bli det han sedan blev, en skrivande person. Men helst hade han velat vara på sjön, men det är en annan historia.

    Att skrivandet skulle gå i arv till mig kom att stå klart först långt senare. Då var pappa Axel redan död.

    Min pappa kom ständigt hem med bokkassar från Appeltoffts bokhandel, eller recensionsexemplar från redaktionen. Både till oss flickor och till sig själv. Han var kulturredaktör, bland annat, men framför allt bevakade han hamnen. Jag och min syster gjorde många hamnrundor på söndagarna under vår uppväxt. På cykel. Jag dras fortfarande till hamnar. Och inte minst dras jag till böcker och bokhyllor.

    Pappa satt antingen vid skrivmaskinen, eller så låg han på sängen med en bok. Så minns jag honom. Han läste kopiösa mängder, var en snabbläsare, och läste allt. Inte minst deckare.

    I den långsmala hallen stod ett lågt telefonbord, som hos de flesta familjer, eftersom det fasta telefonjacket satt där. Intill fanns en stoppad pall och över bordet var Stringhyllor uppskruvade. Där stod deckarna. Den så kallade finare litteraturen var placerad inne i vardagsrummet.

    Jag kom således att läsa de deckare som min pappa tog hem. Hårdkokt amerikanskt, brittiskt klassiskt, populärt svenskt som Stig Trenter, Maria Lang och inte minst H-K Rönblom som jag tyckte mycket om. Jag tror att jag läste alla böcker kommissarie Maigret, pappa var väldigt förtjust i dem.

    Den första deckare jag minns, förutom Astrid Lindgrens Mästerdetektiven Blomkvist, är inte otippat Ture Sventon, privatdetektiv, av Åke Holmberg, med Sven Hemmels karaktäristiska illustrationer, som sitter djupt i mitt minne. Och i min systers. I våra trygghetsminnen, det vill säga sådana berättelser man tar till när man behöver må bra. Skratta lite lätt åt underfundigheter.

    Och givetvis har även detta med vår pappa att göra. Första gången läste han den högt för oss. ”Långt söderut i vårt land finns en liten köping, som heter Lingonboda. Den köpingen har nog inte många hört talas om förut, men så är den också i minsta laget.”

    IMG_9613Hur många Lingonboda har man inte kört igenom i sina dar. Här bor kanske de godhjärtade och rara fröknarna Fredriksson, tänker jag då. Sitter på verandan, eller i bersån och dricker hallonsaft med de fyra unga släktingarna. Äter bullar och sockerkaka. Idyllen är total, tills de får ett utpressningsbrev undertecknat Ville Vessla.

    Mitt exemplar av Ture Sventon är från 1956 och kostade 2:95 kr, enligt omslaget. Jag vårdar det ömt.

    För ett antal år sedan kom jag över en dramatiserad radioversion av Ture Sventon i öknen, utgiven av Bonnier Audio, och som ligger i bilen. En CD-skiva. Den är makalöst bra, med bland andra Krister Henriksson som uppläsare, Johan Rabaeus som Sventon och inte minst Rikard Wolff som Omar, den stadige vännen från öknen som försett Sventon med en flygande matta.

    När jag är en smula trött och kör långt, eller helt enkelt behöver pigga upp mig så sätter jag på den. Framför allt när jag har min syster i bilen. Vi kan replikerna utantill. Upprepningens sanna glädje, på samma sätt som när vi var barn och kunde höra samma historia tusen gånger, om och om igen.

    På barns vis. Fast vi nu är så gamla att vi inte borde ha tid med det.

    Men å andra sidan är den tid vi har kvar, vår. Och den gör vi vad vi vill med.

    Karin Wahlberg

    Illustration av Sven Hemmel: Ture Sventon i Lingonboda.

  2. Admin2

    Pågående forskning om kriminalgenren

    by

    Karl Berglund har två gånger belönats med priset för bästa fackbok av Svenska Deckarakademin, 2012 och 2017. Det är det första och sista bandet i hans doktorsavhandling, framlagd i december 2017 vid Uppsala universitet, som sålunda uppmärksammats av Akademin. Titlarna är ”Deckarboomen under lupp. Statistiska perspektiv på svensk kriminallitteratur 1977—2010” och ”Död och dagishämtningar. En kvantitativ analys av det tidiga 2000-talets svenska kriminallitteratur”. Däremellan ligger ”Mordförpackningar. Omslag, titlar och kringmaterial till svenska pocketdeckare 1998—2011” (2015). Berglund har rönt mycket uppmärksamhet för sin forskning, som måste sägas vara banbrytande på sitt område, nämligen den moderna svenska kriminalromanen.

    Delvis bekräftar Berglunds forskning tidigare föreställningar, delvis reviderar den historieskrivningen. Att svenska kriminalförfattare har rönt stora framgångar inom- och utomlands stämmer, men att det skulle vara en bransch med övervikt för kvinnliga författare visar sig vara oriktigt. Tvärtom: männen utgör nästan 70% av 2000-talets svenska kriminalförfattarpopulation. En annan myt som Berglund slår hål på med sin avhandling är att kriminalförfattare skulle vara särskilt realistiska. Visserligen är berättelsernas yttre ram (exempelvis miljöskildringarna och polisarbetet) realistisk, vilket ju närmast är en självklarhet i genren, men såväl när det gäller typ av förövare, typ av offer, motiv till brotten och tillvägagångssätten är gapet till verkligheten så stora att man snarast får tala om starkt manipulerade eller hopfantiserade skildringar. Berglund visar att den berömda och så ofta omnämnda samhällskritiken i själva verket är ett moraliserande i harmoni med samhällets gängse normer. (Genomslagskraften hos undantag som Henning Mankell och Stieg Larsson ändrar inte på detta, men kan förklara varför myten har uppstått.) I stället för att vara typiskt svenska är verken starkt beroende av den anglosachsiska traditionen. Att Karl Berglund prytt omslaget på branschtidskriften Svensk Bokhandel 2018:5 känns motiverat med tanke på de nya insikter hans doktorsavhandling givit oss om denna i bokhandel och på bibliotek så framgångsrika genre. Han har dessutom hållit seminarier och föreläsningar om sin forskning på olika svenska universitet och farit riket runt och hållit föredrag för allmänheten om den.

    Genrens popularitet föranleder förvåning över att det inom svensk litteraturforskning är så klent med efterväxten på spänningsfiktionsområdet. Det är okänt vad som i skrivande stund äger rum utanför universitetsvärlden, förutom att Jan Malmstedt ligger i slutfasen av sin stora monografi om narkotika i svenska kioskpockets. Inom de svenska universiteten tycks det för närvarande vara tyst efter Karl Berglund givit sig i kast med andra forskningsfält. Vi får verkligen hoppas att nya forskare tar vid efter honom. Det mesta återstår ju att göra, särskilt om man ser i ett historiskt perspektiv.

    Dag Hedman

Deckarakademin

Välkommen till Deckarakademins hemsida. Vi är en obunden organisation som sedan 1971 verkar för kriminalgenrens bästa bl a genom att ge ut antologier med såväl fakta som fiktion och genom att uppmärksamma kriminallitterära förtjänster genom att dela ut ett antal priser.

Kontakta oss

För frågor kring hemsidan: bibbi.wopenka@gmail.com. För frågor kring våra priser m.m. maila bibbi.wopenka@gmail.com
Hoppa till verktygsfältet