1. Admin2

    Om känslor och spänning

    by

    Blogg-inlägg från MP 23 juni

    Jag sitter här mitt i midsommaren och funderar. Bland annat grunnar jag på varför Trump fortfarande är president i USA.
    Om jag kommer att få några krusbär i år.
    Jag funderar också på ett språkligt grepp som smugit sig in i deckarromanerna. Inte bara där, men det råkar synas särskilt tydligt i krimromaner, eftersom de handlar om känslor.
    (Ja, jo, de handlar om annat också, men fram för allt om hela vårt stora register av känslor.)

    Det jag är ute efter är hur gärna, eller ofta, författarna översätter emotioner och reaktioner till kroppsliga sensationer där subjektet tenderar att bli ett objekt.
    John blev inte arg utan fick ett kraftigt adrenalinpåslag.
    En kvinna står i badrummet och märker att det blev alldeles tyst efter ringsignalen på ytterdörren. Hon ropar på barnen som hon trodde hade öppnat. Ingen svarar. Hon blir inte brydd, förvånad eller misstänksam. Har inte fått något varsel, inte ens ett meddelande från det undermedvetna som får henne att snabbt springa ut i hallen. Det är hennes hjärna som registrerat att en såpass lång tystnad kan innebära ett hot och nu agerar hon. Det går också att säga att en kris har uppstått vilken hon nu ska hantera.
    Krisen är verkligen ett faktum för i hallen står två maskerade och beväpnade män. Blir kvinnan rädd? Ja det får man anta, men det står inte så. Inte ens att hon får panik något som en förbluffande mängd människor drabbas av i alla upptänkliga situationer. Och de får panik direkt. Kvinnan står stilla och känner hur hjärnans signaler bollas mellan frontalloberna. Jag vet inte alls om det är en korrekt anatomisk beskrivning och det är inte heller därför jag har valt att läsa romanen. Det är krim. Jag vill ha spänning. Jag vill ha känslor, en som jag tror förbisedd orsak till den dragningskraft som hela krimgenren har. Den handlar ju om våld och livets sista punkt. Om starka, drivande känslor som får någon att gå över gränsen. Om följderna av gränsöverskridandet, de intensiva känslorna av att allt har gått i tusen bitar. Sorgen, skräcken, handlingsförlamningen. De är naturliga och följdriktiga reaktioner, men inom krimgenren finns det generösa utrymmen för irrationella och svårförklarade emotioner. En kvinna är död och sonen skrattar högt. Äntligen är den jävla kärringen borta.

    Det märkligt vetenskapliga språkbruket ger en biton av rationalitet och förnuft. Av anatomi. Men jag har inte öppnat romanen för att läsa en fysiologisk handledning. I extrema, livsfarliga situationer är jag inte intresserad av vad som försiggår i hjärnan. Jag läser inte krim för att jag gillar neurologi. Alla ordval får följder och effekter och när människan beskrivs som – eller reduceras till – ett knippe nervförbindelser och synapser, en stor jäkla hjärna med ett rörligt bihang där nedanför, blir det svårt att få till porträtt av självständiga personer.
    Jag tycker sämst om just adrenalinpåslag som för bara några år sedan var en term som enbart hördes i elitidrottssammanhang. Det är riktigt att adrenalin strömmar till i laddade, farliga situationer, men varför välja att beskriva det som en hormonell höjning i stället för att koppla en formulerad känsla till ett subjekt? Vi har mängder av ord att välja bland.

    Kanske borde man ge ut ett lexikon över känslo-ord.
    För att slippa ett språk som är o-vackert.

    Nåväl; jag vill som sagt ha känslor och spänning. Gärna stor dramatik, men vad är det som gör en text, till exempel en roman, spännande? Jag har funderat på hur mycket läsaren själv bidrar till att öka dramatiken, om inte annat så genom sina förväntningar. Om vi av någon anledning inte vet att romanen vi ska börja läsa klassas som krim, kommer vi då att reagera med rest ragg inför författarens långa och detaljerade beskrivning av ett gjutjärnsstaket med långa vassa spetsar? Vet vi exakt vad vi läser är misstankarna redan väckta. På det staketet kommer förr eller senare någon att hänga, genomborrad. Vi väntar, nyfikna och sluga.
    En bil som lämnats med dörren öppen vid en hög strandklint? Ja inte är bilägaren ute för att njuta av utsikten. Han eller hon ligger med största sannolikhet därnere i vattenbrynet, med ben och armar i underliga vinklar.

    Någonstans i Latinamerika, tror det var i Argentina för ganska länge sedan, fick en liten stad besök av ett resande teatersällskap. Det var något av en sensation och en lokal förmåga målade inspirerade affischer: Stor Teater av Shakespeare. Pjäsen hette Macbeth.

    Salen var proppad och lite till av människor och förväntningar. Redan vid andra scenens början hördes de första skratten. Aktörerna var härdade men vid mitten av föreställningen var det nästan omöjligt att höra vad folk på scenen sa. Publiken var livligt engagerad och hade jätteskoj. Jag vet inte om pjäsens andra halva blev snabblevererad, men när aktörerna packade ihop var de båda arga och förvirrade. Vagnarna lastades och de rullade ut från den lilla, och som de tyckte, gräsligt obildade hålan, förbi den samlingslokal där de just spelat. De läste affischerna som verkligen var färggranna: Macbeth! Stor Komedi av Shakespeare.

    Marie Peterson

  2. Admin2

    Fler ljusglimtar önskvärda i noir-mörkret

    by

    Svensk kriminallitteratur i dag har, som alla litterära genrer, kvalitativa toppar och bottennapp. Med tanke på det väldiga utbudet – cirka 250 titlar årligen, om man inkluderar egen- och pod-utgivningar – är det givetvis inte så konstigt.
    Ändå är blågula deckare numera ofta deprimerande läsning. Många, om än visst inte alla, svenska kriminalromaner är en räcka av lidande och elände. De handlar om serie- eller massmord, sadistiska pedofiler, sexuella övergrepp mot kvinnor, totalt empatibefriade gärningsmän och -kvinnor, tortyrliknande avrättningar och hänsynslösa gängbildningar. Välfärdssamhället är på väg att nedmonteras, politikerna är giriga och opålitliga, myndigheterna kvinnodiskriminerande och/eller underfinansierade och massmedierna allt för kändis- och sensationsfixerade för att på allvar ta sig an samhällsproblemen.
    Mycket av detta speglar reella förhållanden i dagens samhälle, och givetvis är det både vettigt och viktigt att kriminalförfattare har rötter i verkligheten. Dessutom är det inslag som även förekommer i kriminallitteratur från andra länder; men de dominerar stort i just svenska deckare. Eller, för att vara med exakt: nordiska deckare. För i bakgrunden finns givetvis det faktum att s.k. ”Nordic noir” eller ”Scandinavian noir” blivit extremt framgångsrikt internationellt.
    Därför är det givet att svenska förlag gärna vill publicera böcker i just ”Nordic noir”-genren (som f.ö. inte är exakt den samma som ”American noir” eller ”French noir”). Alltså: vill en ny författare få ett manus antaget så skall det helst innehålla viss samhällskritik, en myckenhet av grovt våld, övergrepp mot barn och kvinnor, kvinnodiskriminering, huvudpersoner med relationsproblem samt i slutet en tempoladdad action-scen som mynnar ut i en mer eller mindre melodramatisk epilog.
    Överdriver jag? Möjligen – men läs själv ett antal av de svenska kriminalromaner som kommit ut under de senaste åren, och ni kommer att hitta om inte alla så i alla fall de flesta av de här inslagen i var och varannan bok.

    Tröttnar då inte en del läsare på våldet? Jodå, och det främsta exemplet torde vara de senaste årens framgångar för de s.k. ”trivseldeckarna”. Redan runt det senaste sekelskiftet började s.k. ”cozy crimes” dyka upp i främst engelskspråkig kriminallitteratur. Det kom både romaner och antologier med lättsamma, oblodiga noveller, de flesta av ”rysare-” och pusseldeckarkaraktär som innehåller underhållande skildringar med en hel del humor, utan att vara varken parodiska eller direkt farsartade. I Sverige började de bli populära något senare, men i dag har t.ex. Christina Olséni & Micke Hansen nått många läsare (om än inte internationellt) med sina historier om egensinniga åldringar som löser mordgåtor med få lik och föga blod.
    Nackdelen är att den här typen av historier främst satsar på att vara endast underhållande och lättlästa. Intrigerna är enkla, skissartade och föga logiska, polisarbetet orealistiskt skildrat, karaktärsteckningen ytlig och språket inte sällan något jollrande. Det må så vara att de är OK för att slå ihjäl ett par timmar med, men minnesvärda kriminalhistorier är de generellt sett inte. Istället handlar det om en ytterlighet mot en annan: lättsam och snabbglömd litterär revyunderhållning mot tung och dyster ”noir”.

    I en intervju sade en gång en svensk kriminalförfattare att ”det är inte lätt att vara roande eller underhållande när man skriver om övergrepp mot barn och kvinnor”. Det är givetvis korrekt: det är inte lätt. Men är det omöjligt? De allra flesta deckare handlar, oavsett subgenre, om mord. Det är ett allvarligt brott, och inget att skratta åt. Men man kan lätta upp även en allvarlig historia på flera olika sätt. T.ex. genom en eller ett par udda och excentriska bipersoner. Eller att skildra misstag som begås i en utredning och som får oväntade konsekvenser. Eller att inkludera pompösa chefer eller kolleger till huvudpersonerna på ett roande sarkastiskt sätt. Eller att… exemplen kan mångfaldigas.
    Faktiskt har böcker av t.ex. så ”allvarliga” författare som Maj Sjöwall & Per Wahlöö många inslag som läsaren kan le åt. Kristiansson & Kvant, alla deras misstag och deras konfrontationer med Gunvald Larsson. Samt den sistnämnde, vars obändiga energi, snabba beslut och oövertänkta repliker fortsätter honom i minst sagt besvärande situationer. Och den självsäkre skrivbordschefen Malms häpna ”Han sköt ner helikoptern” i ”Den vedervärdiga mannen från Säffle” (filmad som ”Mannen på taket) har fastnat i många läsares minne.
    Det finns en rad andra exempel, men i dagens svenska kriminallitteratur är de beklagligt få… alldeles för få. Ändå kan lättsamma ljusglimtar i mörka skildringar av våld innebära något positivt också för upplagorna, vilket förlagen borde fundera på: hade Gösta Unefäldts visserligen lättsamt välskrivna men ändå konventionella polisromaner nått samma popularitet (även som TV-serie) om han inte haft konstapel Larsson? Jag betvivlar det starkt.

    Det handlar dock inte enbart om enstaka personer och händelser i böckerna. Väldigt mycket hänger på författarens förmåga att behandla språket. Då talar jag inte om grammatik och ordförståelse, utan om att använda språket för att ge djup åt personporträtten, att skärpa händelsescenerna, och fånga stämningar och miljöer. Ett träffande och väl använt bildspråk kan vara mycket underhållande och lyfta en annars medioker historia en bra bit uppåt – och det gäller givetvis inte enbart kriminallitteratur.
    Vi behöver fler ljuspunkter, presenterade av duktiga författare som vågar gå sin egen väg. Utan synpunkter från förlagens ekonomiavdelningar.

    Johan Wopenka

Deckarakademin

Välkommen till Deckarakademins hemsida. Vi är en obunden organisation som sedan 1971 verkar för kriminalgenrens bästa bl a genom att ge ut antologier med såväl fakta som fiktion och genom att uppmärksamma kriminallitterära förtjänster genom att dela ut ett antal priser.

Kontakta oss

För frågor kring hemsidan: bibbi.wopenka@gmail.com. För frågor kring våra priser m.m. maila bibbi.wopenka@gmail.com
Hoppa till verktygsfältet