1. Admin2

    All världens detektivhistorier

    by

    Det har publicerats många deckarantologier i Sverige, men den som närmast fått klassikerstatus är All världens detektivhistorier, som utkom 1945 på Albert Bonniers förlag i Stockholm. Den välmatade volymen på 834 sidor är sammanställd av Frank Heller (pseudonym för Gunnar Serner, 1886—1947). Heller skrev under perioden 1914—45 en lång rad äventyrs- och kriminalberättelser, av vilka de kanske mest kända är Herr Collins affärer i London (1914), Storhertigens finanser (1915) och Kejsarens gamla kläder (1918). Man kan också rekommendera Herr Collin är ruinerad (1921), Den tusen och andra natten (1923) och Tre mördare inträda (1939) för den som vill stifta bekantskap med denne spirituelle och humoristiske författare.
    All världens detektivhistorier är inte bara kvantitativt vägande, utan även innehållsligt. Den inleds med ett långt och intressant förord, ”Femte budet och andra bud”, vars titel givetvis syftar på det femte Guds bud, ”Du skall icke dräpa”. Därefter följer 39 detektiv- och kriminalberättelser, försedda med inledande kommentarer av Frank Heller.
    Heller bekänner sig i förordet till pusseldeckarskolan. Läsningen av deckare skall vara en intellektuell njutning i stil med lösandet av korsord, rebusar, schack eller matematiska problem. Transparens gentemot läsaren är obligatorisk: ”Korten på bordet”, framhäver Heller med kursiverad stil.

    Det är endast följdriktigt att Heller med sin förkärlek för pusseldeckaren avfärdar den hårdkokta kriminalberättelsen av thrillertyp: ”Den är mig för hårdkokt, för tillkrånglad, för tvivelaktig i sina effekter. Trots allt bör ett mord inte vara ett lyckat skämt, och en konstant berusad detektiv som tumlar runt bland fler och fler lik, har svårt att avlocka mig ett löje eller ens hålla mig i spänning.” Dessa historier innehåller ”rytanden, tredjegrads förhör och ruskiga detaljer” och människoskildringen är ”överspänd” och ”orimlig”. All världens detektivhistorier innehåller således inga bidrag från denna populära tradition.
    Glädjande nog insåg Frank Heller att myten om Edgar Allan Poe som deckargenrens fader var just en myt, och att det gick att följa litteraturhistoriska trådar längre bakåt. Heller för fram ett kapitel i François-Marie Arouet de Voltaires roman Zadig från 1744 och E.T.A. Hoffmann som viktiga föregångare. Han har med Hoffmanns novell ”Datura fastuosa” (1823) i sitt antologiurval, men nämner inte dennes roman Das Fräulein von Scuderi, som utkom redan 1819, trots att den senare har betydligt fler detektivlitterära inslag.

    Frank Heller kallade deckaren för ”vår tids typiska litterära produkt, en genre som inte återfinnes under någon förgången tidsålder och som är lika karakteristisk för oss som les chansons de geste voro för en viss epok av medeltiden och som riddarromanerna voro för Cervantes’ århundrade”. Han menade att detektivberättelsens framgångar under 1900-talet berodde på att världen och individen nu stod inför så oöverstigliga och olösbara problem, att detektivhistorians lösning av begränsade problem fick en lockelse, inte minst som terapi. Vi kan inte lösa världens problem, men kanske ett delproblem. Anledningen till att det så ofta är mord som står i centrum i detektiv- och kriminalberättelser menar Heller beror på att detta är mänsklighetens minsta gemensamma nämnare: alla blir inte bedragna eller bestulna, men alla skall vi dö.
    Moraliserande utsagor i samtiden om att kriminallitteraturen skulle fostra brottslingar, avfärdar Heller kategoriskt: ”Man blir lika litet mördare av att läsa Poe och Conan Doyle som man blir självmördare av att läsa [Goethes] Die Leiden des jungen Werthers. Men man blir kanske litet mindre vemodig.”
    Frank Hellers kommentarer till de enskilda bidragen i All världens detektivhistorier är genomgående korta och kärnfulla, och innehåller förvånansvärt ofta kritiska inslag. Kommentaren till Poes ”Morden vid rue Morgue” avslutas med den märkliga uppmaningen: ”Den som inte är road av abstrakta resonemang kan börja följande novell på mitten av sid. 54”, det vill säga hoppa över de tre första sidorna! Om Maurice Leblanc (som skrev om gentlemannatjuven och sedermera detektiven Arsène Lupin) skriver han bland annat: ”Berättelserna, som bländade vid första bekantskapen, ha nog lidit mycket av tidens tand — och av Leblancs tallösa upprepningar av sig själv.” För det mesta talar han dock för sina varor: de är ”framstående”, ”goda”, ”synnerligen skickliga”, har ”kvalitet”.

    All världens detektivhistorier blev framgångsrik: utgivningsåret publicerades den i 11.000 exemplar och 1980 utgavs den i faksimilupplaga av Albert Bonniers förlag och som talbok. På antikvariat kostar den i dag normalt mellan 100 och 200 kronor.
    Dag Hedman

  2. Admin2

    Karin Alfredsson ny ledamot i Deckarakademin

    by

    Bokfabriken 1Journalisten och författaren Karin Alfredsson valdes in som ny ledamot i Svenska Deckarakademin vid akademins höstmöte 2016.
    Hon kom med sin första bok om läkaren Ellen Elg – ”80 grader från Varmvattnet” – 2006. Boken, som utspelar sig i Zambia belönades med Deckarakademins debutpris.

    Sedan dess har hon gett ut ytterligare fyra böcker om Ellen Elg.

    Hennes första bok ”Den man älskar agar man?”, som är en faktabok om mäns våld mot kvinnor, kom dock redan 1979.
    – Allt jag beskriver har hänt, tyvärr. Jag är bättre på research än påhitt, och verkligheten överträffar dessvärre dikten, säger Karin Alfredsson.
    Läs hela hennes presentation här

    Foto: Bengt Alm.

Deckarakademin

Välkommen till Deckarakademins hemsida. Vi är en obunden organisation som sedan 1971 verkar för kriminalgenrens bästa bl a genom att ge ut antologier med såväl fakta som fiktion och genom att uppmärksamma kriminallitterära förtjänster genom att dela ut ett antal priser.

Kontakta oss

För frågor kring hemsidan: info@deckarakademin.se. För frågor kring våra priser m.m. maila info@deckarakademin.se
Hoppa till verktygsfältet